Morsan hade legat och schåpat sig i 38 timmar, allt enligt den manhaftiga kvinnan som av dåtidens vårdapparat var utsedd att hjälpa fram ”Lillens och Rutans” grabb till livet.
Ebba hette tanten har det sagts mig, iförd vitt slaktarförkläde, uppkavlade ärmar och nån liten käck vit hätta på skallen som var fastsurrad med en felfri rosett under nån av hennes hakor och även om jag inte minns henne så där riktigt bra så har jag för mig att hon hade överarmar som Tamara Press och en liten nätt mustasch.
Grabben spjärnade emot, nånting som för övrigt förföljt honom genom resten av livet, men klockan 05.13 var det dags. Kärringen skulle väl hem och lyssna på Sigge Furst och Frukostklubben så förlossningstången kom fram. Och vips var man född, den 28 maj nådens år 1946. Ett krigsbarn var det väl knappast frågan om eftersom farsan hade fått lämna Gotland redan 1944 efter ha matat vildkaniner i 28 månader.
Jag var väl inte så stor men jag var rund, föddes med exem, smordes in med nån tjärsalva och var förmodligen en av de första "färgade" i stan. Bands fast i sängen av rent humana skäl så jag inte skull kunna klia sönder mig själv. Fan vet om inte dessa första dagar satt sina spår, hade man fått nån hjärnskrynklare att ta tag i detta så skulle nog både det ena och andra få sin naturliga förklaring.
Efter par dagars betänketid så döptes jag på Västerås BB till Göran, har egentligen aldrig fått nån bra förklaring varför, kanske bara såg ut som en sådan. Förmodligen var det så att morbror Gösta som var ganska rättfram sa att han tyckte jag såg ut som en fotboll och då var det nog nån av morsans systrar som sa: - Gör´an?
Sen blev det väl mest äta och skita några månader och jag mins att mitt första fordon var en gräddfärgad cabriolet av rotting med förkromade skärmar och navkapslar, tyvärr var det en snikvariant utan fjädring och som under de ändlösa resorna på det då kullerstensbelagda Stora torget gett mig men för livet.
Ungefär samtidigt började jämförelserna med "Lillis", genom den kolorerade veckopressen fick morsan och alla mostrar hela tiden reda på vad han åt, vägde och vilka fantastiska framsteg han gjorde. Man drog i mina ben och armar så jag skulle bli lika lång, jag fick ren grädde som mellis bara för att jag skulle bli lika stor. Tävlingen var igång men det blev en ojämn kamp. Först låg jag en hel månad efter från start och det springer man ju inte ifatt i första kurvan precis. Samtidigt blev det mer och mer klart för den lilla familjen i Västerås att tävlingen inte skedde på lika villkor. Var det hundra bilder på "Lillis" i rikspressen så var det inte ens en på "Exemet" i Vlt. Tävlingen avslutades och istället övergick morsan och mostrarna till en livslång kamp emot monarkin och orättvisan i samhället.
Jag har alltså fått det med modersmjölken kan man säga, trots två högvakter har jag ingen som helst förståelse för att "vi", som ett relativt socialt samhälle och land kan hålla oss med en "statschef" som ärver sitt ämbete. Ok, det är väl inget fel på varesig Calle eller Silvia, ungarna har väl också skött sig hyfsat så där har jag inget att klaga på men det är det där med monarkin som jag har lite svårt för. Jamen, säger royalisterna, tänk så mycket gott dom gör för Sverige. Kanske det, men skulle vi byta ut en del av våra ambassadörer i Rio och några andra städer som redan har betalt för det jobbet så skulle det nog fixa sig iallafall. Det är nog fler som känner igen Björn Borg och Stenmark än vad det är som känner "Calle".
Tillbaka till Kungen och jag, våra vägar har inte mötts speciellt många gånger. Tror faktiskt det bara skett en gång på en flight från Asien. Han klev på i Bangkok och på vilket uppdrag eller vilken klubb han hade besökt där bryr jag mig inte om. Jag har iallafall inga komprometterande bildbevis. Nu tycker jag bara synd om honom och hans familj när han verkar ha målat in sig i ett hörn med en färg som förmodligen inte kommer att torka i rödaste rappet. Murvlarna har fått blodsmak och kommer inte att ge sig innan dom fått tag i "sanningen". Idag känner jag ingen avundsjuka över att jag fick tillbringa mina första sommrar på Björnön i en masonitbarack medan "Lillis" åkte till Solliden med sina snygga systrar. Idag känner jag ingen avund för att han flög helikopter på sina militära övningar medan jag stod ensam i mörkret och svinkylan med en Jawa som hade tröttnat på livet "in the middel of nowhere", ej heller för att han snodde alla flygvärdinnor på SAS-kärran från Bangkok, vi överlevde i de bakre regionerna och letade snart reda på vad förfriskningarna fanns. Ibland kan det faktiskt bara vara helt ok att säga att man inte minns, jag kan ju alltid skylla på min tångförlossning, du hittar säkert på något bra även du medan färgen torkar.
Som en liten bonus kanske, ytterligare ett påhopp från min sida på monarkin.
Förlåt Vickan, det är inte dig jag vill åt, det är systemet.
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=bosses_bollplank&videoid=959792
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar