Varför i helvitte............ Del 5

Så är det dags igen, att återkomma till mitt hälsotillstånd som jag berört i tidigare avsnitt. Jobbigt att hålla på och läsa hur en relativt frisk gubbe i Sumpan gnäller? Då kan ni sluta här och ta fram korsordet istället.

Jag lider av våren, tål inte pollen och annat skit som förmörkar livet just nu. Det finns ju massor av sprejer och piller som fungerar utmärkt, säger då vän av ordning. Jo, visst är det så, men inte på MIG! I likhet med hostmedicinen så har jag nu gått igenom alla hyllorna på byns fem apotek och införskaffat mig ett sortiment som skulle få vilken "vanlig" allergiker som helst att himla med ögonen. Men inte mina ögon, de svider, rinner och kliar oavbrutet oavsett vilket medel som droppas, har man sen som jag, av landstinget förärats något så fint som mini-scleral-linser så blir utbudet av dundermedicin genast begränsat. Mini-scleral-linserna ser ut som små handblåsta fruktskålar från Kosta och det kan ni ju tänka hur kul det är att pillra dit och bära dessa varelser men det är ett offer man får ta för att någorlunda känna igen den närmaste vänkretsen när man är ute och promenerar.

Alltså, varje vår är det samma resa, röda och kliande ögon som ständigt rinner. Jag använder solglasögen för att undvika att skrämma skiten ur de små barnen från det närbelägna dagiset som jag möter ibland. Nej det är inte lätt. Och nu börjar solen skina också, en olycka kommer sällan ensam. Visst är det fint med ljuset men det finns ett aber även här, när jag föddes så var det praktiskt taget helt utan de pigment som gör att man blir brun, jag är så känslig så jag fick "rödskinn" så fort Pohlman ritade en sol på väderkartan. Det grämmer väl ännu mer när jag med åren förstått att min gode bror fick alla dessa pigment, han blir brun och fin medan jag pendlar mellan gris-skärt och signal-rött. Sånt är livet och medan huvuddelen av befolkningen klär av sig det ena plagget efter det andra vandrar jag runt i skuggornas dal iförd keps solglasögon och heltäckande klädsel. Jag har provat med luftiga sandaler men då fick jag skoskav.

Det där att inte bli brun är ett trauma jag ju burit med mig sen barnsben, i början var det ju inget problem, morsan rullade ju in mig i någon filt så fort man kom upp från badet. Men med åren blev man lite mer fåfäng och jag ska därför berätta en liten historia från min ungdom. Jag ville bli brun, lika brun som Elvis var på det där klassiska skivomslaget, men inte då, rödflammig och skinnet rämnande från kroppen. Men jag hade sett en sak som jag trodde skulle förändra mitt liv, i badrumsskåpet hade morsan en flaska med ett undermedel som hon kunde måla sig brun mitt i vintern med.
KASTANJEVATTEN var lösningen och nån vårdag när morsan inte var hemma när jag kom hem från plugget var det bara att börja måla fejan med ädelbetsen. Man duttade på försiktigt med en bomullstuss varför resultatet inte med bästa vilja kan bedömmas som jämt. Men va fan, jag var ju BRUN! På med nån polotröja för att inte skylta alltförmycke med skarven till det gris-skära. Jag tyckte jag var snygg så här var det bara ut och impa på något kjoltyg. Nu var dock skönheterna på Gredbergsgatan som bortblåsta den här eftermiddagen så jag såg ingen annan utväg än att killa in till tant Jansson, en äldre fröken som hade tobaksaffär ,bodde i vår trappuppgång och stod med ena benet i... Gumman tittade upp bakom glasögonen och sa: "-Men Göran, så brun du har blivit!" Jag kände kammen växa, jag hade lyckats och som ett svar på posten rammlade följande grodor okontrollerat ur käften: "JA, JAG HAR SÅ LÄTT FÖR ATT BLI BRUN", utan tanke på vad tant Jansson skulle säga när jag mötte hennei trappan när morsans kastanjevatten tagit slut och man återgått till sin traditionella hudfärg.

Varför i helvitte har man så svårt att accepetera livet som det är, acceptera att man aldrig kommer att se ut som Elvis gjorde under 50-talet, att acceptera gris-skärt som hudfärg och vara tacksam för att man fortfarande har så pass god syn så man kan leta rätt på varorna som är märkta,
KORT DATUM / HALVA PRISET