Våren har kommit till Sumpan, men här vaknar man inte till små fåglars sång utan här är det de moderna Don Quijote och Sancho Panza som likt sina historiska föregångare med ett par dåras envishet slåss mot elementen.
Nu, TRE (3) mornar på raken har jag plötsligt rest mig upp ur sänghalmen beroende på att det känns som man delar säng med en Archimedes utombordare. Någon har fått för sig att det går mycket lättare och flytta på det grova grus som ströddes ut för några månader sen med en LÖVBLÅS än med en traditionell piassavakvast. Men jag vet bättre, efter somsagt blivit väckt ur sin törnrosa-sömn tre mornar kan jag konstatera att kvasten vinner med hästlängder. Den yta som två man lyckats göra någotsådär grusfri på tre mornar skulle undertecknad klarat av på mindre än en timme med piassavan.
Lövblåsaren är ett djävulens påfund, det är tveksamt att den ens lämpar sig för att flytta löv ety dessa torra varelser har en egen vilja och ogärna lägger sig till rätta i snålblåsten. Det innebär att "föraren" av ovan nämnda redskap ALDRIG blir färdig med sitt uppdrag och speciellt när man med en dåres envishet envisas att jobba i motvind blir resultatet ännu mer tvivelaktigt. Tar man sen i akt vad maskinen skitar ner och bullrar är det tveksamt om man skapar nån förståelse för minskade CO2-utsläpp och tomgångskörningsförbud.
Nääee som sagt, piassavan är utan tvekan det bästa redskapet för att samla ihop grovt grus och halvtinade hundskitar, den lämnar även den närboende ifred och man får istället nöjet av att vakna av en sprängande blåsa.
Inte alltför långt ifrån piassavan kan man notera att nån petimeter lyckades med konststycket att hitta en orakad armhåla under schlagerfestivalfinalen i lördagskväll. Jag som vuxit upp med tant Tamara Press reagerade inte överhuvudettaget på denna arma armhåla från Ludvika och jag hoppas att man fortsättningsvis koncentrerar sig mer på den musikaliska kvaliteten än om publiken är nyrakad under armarna eller inte.
