Jag har precis slitit mig upp ur sänghalmen efter en timme tillsammans med
Lotta Bromé.
Det som var på tapeten idag är det ständigt återkommande i dessa tider, vad får vi göra, säga och sjunga på våra skolavslutningar. Nån chefsjurist från Skolverket, eller vad det heter, rekommenderade att det skulle vara fritt från alla religösa inslag och påbud.
Ida´s sommarvisa var helt ok, Den blomster tid nu kommer... tveksam och Trygga räkan..... utesluten.
Jag är inte vad man kan kalla religiös men jag betalar min kyrkoskatt och använder ibland några av våra kyrkor för att meditera lite och få ro i själen. Jag har hitills mått mycket bättre när jag lämnat en kyrkobyggnad än hur jag mådde då jag klev in i den. Jag har aldrig utsatts för påtryckningar om vilken väg som är den enda rätta och har därför svårt att se det som ett problem att fortsätta ha skolavslutningarna där. Är det så att vi i vanlig ordning i vår strävan att vara alla till lags tummar på våra traditioner och vill radera ALLT som vi tror kan störa någon i vår omgivning? Eller är det så att vi är på väg att bli en grå massa som inte vill/får ha någrasomhelst publika synpunkter i trosfrågor eller andra ömma tår.
Jag lever i den villfarelsen att huvuddelen av de stackars människor som flytt till oss från våld och elände i sina hemländer accepterar att vi har lite konstiga hyss för oss här uppe i den kalla nord, att vi firar jul, påsk och en massa andra merellermindre religiösa traditioner. Att vi super oss fulla på midsommaraftonen och lägger oss på backen och gör änglar i den första novembersnön. Jag tror inte vi behöver be dessa människor om lov för att få fortsätta med dessa galenskaper.
Vad som däremot oroar och gör mig förbannad är att staten/skolstyrelsen/socialstyrelsen hela tiden kommer med promemorior om vad vi får sjunga på skolavslutningar och hur många brödbitar vi ska käka. Det är sådan "politik" som skapar grogrund till motsättningar mellan "vi och dom", ett löjes skimmer över vårt land när man hela tiden talar om för medborgarna vad de får och bör göra. Jag trodde pekpinnen försvann iochmed skolagan men den har en förmåga att dyka upp så fort en myndighetsperson öppnar käften.
Du kan vara lugn för "Den blomstertid", den är godkänd under flaggen Gammal Tradition. Jag har känslan av att det är mera media som vill dra igång en debatt om detta med avslutning i kyrkan. Prästen får vara där och tala om han känner för det, men inte ta med böner och välsignelser. Det verkar väl ok.
SvaraRaderaJag brukar besöka kyrkor om jag är ute och rör på mig, men jag beundrar dom enbart som vackra byggnader inredda med konsverk. Om en präst är där och börjar predika får jag myror i hela kroppen och grips nästan av panik. Då vill jag ut till varje pris.
Här på ön är vi t.v. förskonade från en liknande debatt. Här hålls, och har alltid hållits, skolavslutning i respektive läroinrättnings jympasal, och gymnastik är väl så fritt från religiösa tendenser som något bara kan bli? Däremot sjungs det nog "Den blomstertid", men förmodligen mest av hävd och knappast av kyrkliga orsaker. Bland våra nyålänningar, framför allt flyktingar från Iran och Irak, är det förstås valet fritt att sjunga med eller knipa fast. Hur de gör vet jag inte. Några kyrkans män eller kvinnor deltar aldrig, det är rektorerna/föreståndarna som står för snacket. Och det snacket är oftast alltför långrandigt enligt mitt förmenande. Keep it short, skulle jag vilja säga åt dem.
SvaraRaderaVad beträffar kyrkorummet som sådant är jag av samma åsikt som Cici här ovan. Kyrkor utan präster är helt okej som arkitektoniskt intressant objekt, men med prelater i faggorna lägger jag gärna benen på ryggen ;o)