Varför i helvitte............ Del 4

Jag har ingen bil och tidigt i våras gjorde jag mig av med min älskade "järnhäst". I likhet med de flesta nyblivna gubbar skaffade jag mig motorcykel när jag uppnått myndig ålder och det inte fanns något annat trevligt allternativ till "dödsdansen". Men nu är den såld, det står några burkar och hänger några vajrar i garaget och väntar på bättre tider. Men det är över, när ångesten var som värst hade jag planer på att skruva ihop en riktigt giftig HD-rullator, raka rör, mycke krom och banddriven så man skulle kunna ta sig fram i det oskottade Sumpan även vintertid. Som vanligt stannade projektet av på ritbordet, SÅ NU ÅKER JAG KOMMUNALT !!!

Sumpan är ju SL-s Hallsberg, här finns SJ-tåg, pendeltåg, tunnelbana, bussar och nu håller man även på att hacka sönder staden för att få plats med den alena saliggörande tvärbanan. Så nog finns det alternativ allt. Det är bara så att jag "hängs ut" varje gång jag passerar en biljettautomat eller kliver på en buss. DET PIPER TVÅ (2) GÅNGER! För vanliga arbetande Svensson räcker det med ett pip men för oss gamla , halta och lytta har biljett-vetenskapen fått för sig att ytterligare poängtera att vi är avvikande på något sätt. Man kunde lika gärna gett oss någon form av plastväst i någon unik fluoriserande färg för att visa att vi inte riktigt är som de andra. Surt, tycker en man i sina bästa år som aldrig gjort annat än att försöka hålla sig i mitten av folkhopen och aldrig höjt rösten mer än andra för att inte sticka ut.

Min saligt bortgångne far var en underbar människa, han var snäll och timid när han var hemma och jag var liten, det var lättare att få en 25-öring till glass eller Alfa-tabletter av honom än att vrida den ur hälleberget, morsan, för då skulle det alltid motpresteras av något slag. Som sagt, hemma var farsan som ett lamm men på jobbet var han Mr Hyde, ja han hade inte ihjäl folk men ibland skrämmde han skiten ur chefer och uppkomlingar. När han sen blev pensionär så blev det lite jobbigare för honom, att sätta sig på morsan och börja rya hemma var det inte fråga om, där hade ju regelverket bestämts redan på tidigt 40-tal varför han fick söka nya vägar för att få ut sina aggressioner. Han blev ELAKA FARBRORN i kvarteret, fan tog den som sparkade in någon boll på uteplatsen eller om någon liten söt flicka råkade skrika för högt. Då for fadern ur solstolen och skrek mycket högre.

Detta har jag numera ärvt, efter min yrkesverksamma "karriär" retar jag mig på det mesta. Varför måste ynglingar gå minst fyra i bredd när vi knappt har några trottoarer i byn? Är det bara för att vi åldringar ska behöva kliva upp i rabatterna för att "horderna" enkelt och utan hundskit på Converse-skorna enkelt ska kunna ta sig snabbt till närmsta Mc Donalds. Varför måste de envisas med att visa att de har senaste mobil-modellen för busschaffisen, SMS-biljett heter det visst. Och tid tar det, medan alla vi andra med traditionella färdbevis med "dubbel-pip" skruvar på oss medan vår dyrbara tid bara rinner iväg. Fan vad trött jag blir. Men tro nu inte bara att det är fel på ungdomen, de värsta är nog de i min egen ålder som inte fattat att vår tid på jorden är utmätt, som försinkar och hindrar oss vanliga och välplanerande människor att hinna med det vi vid morgonkaffet förutsatt oss att uträtta under dagen.

Varför i helvitte kan man inte ha sitt färdbevis framme när bussen kommer??? Häromdagen skulle jag ut på en av mina noga planlagda inköpsresor och vad händer. Jo, efter mina genanta 2-pip hittar jag en ledig sittplats långt bak i bussen. Tro inte ynglingarna som ockuperat "de gamlas" platser har för avsikt att överlämna dessa till bättre behövande. Vid nästa stopp stiger en kvinnlig 2-pipare på bussen, sikten är fri och hon har sett bussen så där 300-400 meter och har alltså haft gott om tid att leta rätt på sitt färdbevis. Men inte, först inne på bussen börjar genomgången av handväskan. Jag har med åren lärt mig att en liten handväska kan innehålla hur mycket som helst och den här är inte liten. "-Jag vet att den ska finnas här", genljuder genom den nu knäpptysta bussen. Letandet fortsätter och den tålmodige busschauffören trummar med fingrarna på ratten. Sekunder blir till minuter och i nån form av sinnesförvirring känner jag att jag snart är på väg fram till kärringen för att erbjuda henne ett av mina 2-pip, bara vi kommer iväg. Så, äntligen, långt ner i den alltför rymliga handväskan hittas det giltiga färdbeviset. "-Jag visste ju att det skulle finnas här", jublet i bussen vill aldrig ta slut, chauffören hänger på hornet i pur upprymdhet. Men, tre (3) minuter sena glider vi in på Solna Centrums bussterminal.