Idag har jag faktiskt inte så mycket att klaga över, ögonen har fungerat hjälpligt och vädret har varit acceptabelt. Det enda lilla gruskornet i maskineriet var väl att jag missade nyöppningen av Webhallens nya butik i Solna Business Park, ett gammalt industriområde där man förr gjorde korv och krökte rör. Ja, jag var där i tid till öppningen men jag var inte ensam. Det visade sig att hundratals barn och ungdomar hade övernattat utanför den nya butiken för att få nått av de senaste tv-spelen för en sportstyver. Skolan då, funderar en vän av ordning. Det var bara att vända på klacken, ta fram kupongerna och "lura" Maxi på en tjuga.
Appropå skola så hörde jag på nyheterna att staden kunde torska på ett vite på 5 millar bara för att man underlåtit att hålla en skola inom lagens råmärken när det gäller antal toaletter och ventilation. För mig verkar det smartare att man skulle ha använt dessa stålar till att bygga en nya skola, men så enkelt är det väl inte. Jag minns inte om man gjorde några mätningar i Nyforsskolan under mitten av 50-talet, och gjorde man det så blev det nog inget vite, inte till gympasalen iallafall. Där luktade det tarzan hela tiden.
Under den här tiden fick jag också vara med på min första skolresa, vi sulle få åka buss till Tumbo. Där fanns det ett hiskeligt högt berg som vi skulle få bestiga och samtidigt få njuta av den vidunderliga utsikten. Enligt vanligtvis säkra källor skulle man kunna se två kyrkor samtidigt. Bussen kom och hämtade oss vid skolan, alla var upprymda, tänk att få åka på skolresa. Fröken Julia höll så många förmaningstal så hon blev hes. Busschaffisen var en gammal myndig man med skärmmössa som hotade med örfilar ifall vi spillde varm choklad i bussen. Det här skulle bli kul, Tumbo, det var ju nästan över två mil dit. Resan gick genom ett Sörmland i sommarskrud, mackorna var slut innan vi kom till stadsgränsen. Efter ett par kisspauser som organiserades av frk.Julia med behjälpligt bistånd av busschaffisen, här var det ingen risk att killar och tjejor kissade på samma sida av vägen, nej herrgud, vi var ju 8 år, så var vi framme.
Berget höjde sig mäktigt över landskapet, Tord trodde det kunde vara snö kvar på toppen och vi grabbar hoppades på att få rulla oss i det vita medan tjejorna mest verkade besvärade över att dom inte hade några vantar med sig. Bussens bromsar skrek och det gjorde fr.Julia också: "-Nu tar ni det försiktigt, pojkar!!!" Vad som gällde flickorna fick vi aldrig höra, då var redan 12 stycken bergsbestigare på väg upp till basläger 1. Sven-Olov som var en hejare på att springa tog täten och vi andra "sherpas" hängde på så gott vi kunde. Ryggsäckarna krängde på ryggarna och de tunna gympaskorna från Tretorn gjorde att man kände varje rot och sten, det var en upplevelse utöver det vanliga. Då, då plötsligt tvärstannar Sven-Olov, han vänder sig om likblek i ansiktet och vi som hade glömt syrgasen kvar vid bussen. "-DET FINNS HUGGORMAR HÄR!!!!" skriket ekar genom skogen, några sekunder står vi som förstelnade innan vi i samlad tropp vänder på klacken. vrålande att hela berget praktiskt taget är belamrat med huggormar, snokar och fan vet vad.
Frk.Julia blir lika blek i synen hon och beordrar oss att springa till bussen och ta skydd där. Efter en kortare genomgång med busschaffisen beslutar hon sen att det här var alltför farligt och att vi omedelbart ska ta oss tillbaka till skolan utan några som helst kisspauser.
Det tog över 50 år innan jag vågade mig till Tumbo igen, ja, jag har ju åkt igenom men aldrig stannat. Aldrig hittat till det höga berget där kanske snön ligger kvar långt in i maj och ormarna härjar fritt. Men sen, under en av mina Mälaren-Runt-resor gav jag mig fan på att leta rätt på alpen, efter idogt letande hittade jag en vändplats med en skylt: UTSIKTSPLATS. Det tog väl fem minuter att bestiga berget trots varma och tunga mc-kläder. Och, jo visst, man såg två kyrkor samtidigt men snön var borta, det var ju i början av augusti.
Men, vaför i helvitte skulle jag dit igen? Kunde jag inte fått leva med den tron att det fanns ett alldelesförbannat högt berg i Tumbo, där snön låg kvar nästan hela sommaren och alla stigar formligen kryllade av huggormar?
Vill man leva kvar i sina barndomsminnen ska man nog inte återvända till platser som betytt mycket under barndomsåren. Berg blir till kullar, jätteträd blir i det närmaste buskar och havet visar sig vara en liten skogssjö. Bättre att ha illusionerna kvar.
SvaraRadera