Varför i helvitte........... Del 12

Morgonnyheterna fick mig att sätta mig spikrak upp i sängen. Det där sköna sättet att lätt slumrande vältra sig ur sänghalmen var borta. En del politiker i staden hade kommit fram med det fantastiska förslaget att cyklister kunde få köra mot RÖTT. Perfekt, då behöver ju inte den hårt ansträngda polismakten inte fara runt och lagföra "frigolit-knuttarna" utan de kan återgå till skrivbordet och hamburgerbarerna.

Skälet till att släppa cyklisterna fria skulla vara att det skulle gå fortare i trafiken och en hel del trafikstockningar skulla lösas upp som genom ett trollslag. Vill man att det ska gå fortare i trafiken vore det väl lämpligare att höja hastigheten till 90 i tätbebyggt område, låta traffikljusen ständigt blinka gult eller varför inte plocka bort stolparna heltochhållet. Visst är det ett behjärtansvärt förslag att försöka få stadstraffiken att fungera smidigt men tillåt mig tvivla att anarki är den rätta medicinen. Vill man komma till jobbet i tid kanske den rätta medicinen är att gå upp en kvart tidigare. Då kanske man hinner stanna vid eventuella rödljus.

Politikerna hade även gjort besök i två andra storstäder där anarkin fungerade utmärkt, Amsterdam och Köpenhamn, städer som kan ses som liberala på mer än ett sätt. Man hade intervjuvat cyklister i dessa städer och de tyckte givetvis det fungerade strålande. Vad jag förstod hade man inte pratat med några halta, lytta och synskadade åldriga fotgängare om vad de tyckte. Inte så viktigt kanske för vi hänvisas ju hela tiden till den andra sidan. Men hurihelvitte ska vi kunna komma till den andra sidan om vi inte kan lita på rödljusen. Eller så kommer man till den andra sida snabbt som fan med en framgaffel i skrevet.

När jag var barn...........
så kom polisen till skolan en gång om året och det var inte för att vi tänt på nån kemisal. Nej, de kom för att lära oss lite trafikvett, de kollade att de var lysen som fungerade och vi fick cykla runt kvarteret och räcka ut vänsterkardan vid varje vänstersväng, det stod en konstapel i varje hörn och kontrollerade så att vi skötte oss. Blev vi godkända fick vi titta på Polisens Kasperteater i gympasalen, en vidrig historia där Kasper och ordningsmaktens dockor gick lös på alla bovar med batong så det stod härliga till. Där färgades man..........

När jag blev lite äldre........
"uppfann" jag sinnesförvirringen, något som jag med klent resultat försökt dölja resten av livet. Man cyklade till skolan, det var inte mycket annat att välja på såvida man inte nöjde sig med apostlahästarna. Jag cyklade alltså till plugget istortsett hela året. Kallt eller varmt, snöoväder eller solsken, det spelade ingen roll. Den här dagen var det dock kallt, jag hade kraghandskar och det var det som ställde till det för Antonsson när han skulle hem med psalmboken och Kamratposten i ryggan. På med handskarna och sen var det bara att låsa upp cykeln, men cykelnyckeln var inte där den brukade vara och inte i nån annan ficka heller. Det var ju inte första gången man hade sumpat cykelnycklar under nån brottnings- eller brännbollsmatch så det var bara att sucka och börja bära hem hojen. Efter ett par kilometers kånkande kom Tompa, en klasskompis cyklande, och social som han alltid varit stannade han och frågade:
"-Haru fått punka, Görra?"
"-Nech, jach hach barcha tapchat chychelnyckeln", svarade jag.
"-Du är fan inte klok, du har ju cykelnyckeln i käften", sa Tompa
Jag hade alltså stoppat nyckeln och den där lilla gummibiten i käften när jag skulle sätta på mig de där tuffa kraghandskarna och sen var den "borta". Jag fick muta Tompa med både det ena och det andra för att det inte skulle sprida sig i den innersta kretsen i klassen. Det här var Tompas och min hemlighet ohyggligt länge och det är först på senare år man har fått kuraget att "klä av sig" lite.

Mycket "skit" har jag haft för mig men jag har aldrig cyklat mot rött, och det kan man nog tacka trafikpolisen i Eskilstuna och deras Kasperteater för.