Jag är chockad och djupt berörd av det fasansfulla drama som hundratals norska ungdomar fick uppleva igåreftermiddag. Hela dagen har jag inte fått något gjort och tankarna har hela tiden funnits på Utöya.
Varför, varför i helvitte kan en normalt skolad ung man komma på det vansinniga att försöka sig på att utplåna ett helt politiskt parti bara för man inte tycker som dom och starta förintelsen på ett sommarläger för dess ungdomar ?
Varför, varför i helvitte fanns det ingen i mannens sociala närhet eller samhället i övrigt som kunde notera och varna för de sjuka idéer som grodde i hans merochmer abnorma hjärna ?
Varför, varför i helvitte har de spärrar jag hoppas vi alla föds med blivit färre och lättare och "kliva över" med åren ?
Hatet, den mest primitiva "känslan" vi har med oss i genbanken har också förändrats under åren.
När jag växte upp hatade man på sin höjd nån grönsak, i mitt fall var det gröna ärtor och så är det fortarande. Men det ju nånting mellan ärtan och mig, jag klarar mig utan den och ärtan står och faller inte med mig. Jag ger mig inte på de gröna ärtor som ligger i frysdisken, jag går bara förbi.
Men hatet idag har blivit en okontrollerad samhällsböld, man hatar oliktänkande, folk som inte ser ut som vi, som inte pratar som vi eller som inte håller på Djurgården.
Idag är det inte bara legitimt att ge sig på sina hatobjekt verbalt utan kan man dessutom hoppa på bröstet på dom och sparka dom i huvve så verkar det helt ok i en hel del kretsar.
Här hemma föddes väl politikerhatet på Palmes tid, det var väl hans eminenta intelligens som några på yttersta högerkanten inte tålde. Mig veterligen var det inga som hatade varesig Erlander eller Per-Albin. Alla kanske inte tyckte som dom men man hatade inte.
Jag är ju numera känd som en sur-gubbe, gnäller och har synpunkter på det mesta och flesta, men jag hatar inte.
Därför ska jag nu släcka ner, tv och dator, tända ett ljus och skänka en tanke till alla människor som har det svårt idag, föräldrar som mist sina barn, farmödrar, farfärder, mormödrar och morfäder som mist sina barnbarn, skolkompisar som mist sin bästis och älskande som mist sin käresta.
Jag är fortfarande helt förstummad och vill inte tänka på att risken finns att någon galning upprepar det hända precis var som helst, när som helst. Nuförtiden är det mer regel än undantag att jag dagligen funderar allvarligt på vad som egentligen är meningen med detta livet, när ondskan i världen bara ökar och vettvillingar som den här utåt sett vanliga norrmannen med relativt enkla medel kan ödelägga livet för så många. Här i Mariehamn hålls det en ljusmanifestation vid vår regeringsbyggnad ikväll. Att gå dit för att betyga min respekt är det minsta jag kan göra.
SvaraRaderaAllt det som hände i Norge är helt obegripligt och ofattbart. Jag kan inte hjälpa att jag tror att våldet vi matas med via tv och andra media påverkar, särskilt ungdomen. Pang, du är död. Jag vann. Ska vi spela en gång till?
SvaraRaderaTrots allt måste det ju vara något fel i huvudet när man så kallblodigt planerar och utför ett dåd som detta. Vad jag förstår var det inte ens en grupp som hetsade varandra, utan han var helt ensam. Dessutom hade han skrivit ett över 1000 sidor långt dokument där han beskrev hur han tänkte och planerade.
Dock har onskan funnits i alla tider. Man behöver ju bara gå tillbaka till kriget i forna Jugoslavien, eller i något afrikanskt land. För att inte tala om andra världskriget och judeutrotningen.