Det har väl inte undgått nån vilket rabalder det blivit i Stora Brittanien pågrundav att man isortsett avlyssnat hela samväldet.
Vad är avlyssning förresten ???
Är jag en Murdoch ???
Och kommer jag att ställas inför skranket i KU bara för att jag åkte buss 2x30 minuter idag ???
Ni förstår nog vad jag pratar om, att det gäller det passiva lyssnandet på alla mobilsamtal man får i sig när man hamnar i nån form av påtvingad folksamling, bussen tex. Idag hade jag förmånen att få ta del av två intressanta konversationer som jag istort skulle kunna återge ordagrannt och med alla inblandades förnamn på plats. Hade jag frågat så hade jag nog även kunnat få efternamn och personnummer.
Det första samlaget, förlåt samtalet, var synnerligen intimt och uttömmande. Vad jag förstår var det två yngre kvinnor som jämförde sina eskapader under helgen (och kjolen). Helt oblygt användes det i en halvfull buss ord som jag inte hade en aning om att de fanns innan jag var klar med söndagsskolan. Det diskuterades olika ställningar och saker som gud förbjuder mig att nämna. Tyvärr fick jag inte gotta i mig allt då flicksnärtan hade omaket att gå av bussen en hållplats innan det var dags för mig att sträcka ut tentacklarna. Men jag förstår inte riktigt att man har lust att sitta på en buss och lämna ut de mest personliga detaljerna i ens
(under)liv. Men man har väl blivit gammal och förstår inte vad som ligger i tiden.
Det andra samtalet var också synnerligen intessant ur etik- och tystnadspliktssynpunkt. Vad jag förstår var medpassageraren i detta fall läkare. Huruvida han var legitimerad vill jag låta vara osagt då det för mig inte är speciellt lämpligt att sitta och diskutera krämpor och provsvar med en patient i mobiltelefon i en fortfarande halvfull buss. Hade jag spetsat öronen lite extra så hade jag nog kunnat få fram ett personnummer men jag la inte ner så där mycket på att "avlyssna" det här samtalet när jag efter ett tag förstod att det handlade om fotsvamp. Men själva sättet alltså, man får inte bli förvånad om man får höra sitt eget namn och sjukjournal i någon okrypterad form när man i framtiden åker buss, tåg eller tunnelbana.
Varför i helvitte har vi saktmodiga och tystlåtna svenskar plötsligt blivit så talföra, vi som tidigare gömde oss bakom morgontidningar och uppfattade någon som sa hej på morgonbussen som gravt onykter. Och vill man nu sprida sitt evangelium till kreti och pleti kan man väl be att få låna den mikrofon som fortfarande hänger i taket framme hos busschaffisen, genomslaget torde bli bättre.
I övrigt kan det tilläggas att läkare är precis som vi vanliga dödliga, hör dom lite svagt vad som sägs i telefonen så tror dom att det hjälper om man skriker själv.
Ja, det är väl bara att erkänna - Jag älskar dig. Du är så underbart sarkastisk. Är du gift eller ledig? Annacarin
SvaraRaderaI motsats till kära Anncarin är jag ju insatt i att herrn inte längre står till äktenskapsmarknadens förfogande, men jag rekommenderar att han noterar frökens namn sig till minnes för ev. framtida behov! Hon är också en rolig jävel ;o)
SvaraRaderaPersonligen talar jag ogärna i mobiltelefon bland folk. Det räcker gudinog med att idag inte veta om själva telefonen är avlyssnad eller ej.
Oopps, Annacarin!
SvaraRaderaDet där kom lite plötsligt.
Är varesig gift eller "ledig" men vi kan väl vara vänner ändå.
Surgubben
Du låter egentligen ganska nöjd över samtalen du har fått ta del av, även om du inte fick höra slutet på den ena historien. Men det är ett underligt fenomen det där att man pratar högre när man hör dåligt, för jag antar att det gäller oss flesta.
SvaraRaderaVill man ha lugnt och tyst när man åker buss kan jag rekommendera "vår# linje. Det är två turer på morgonen mot stan och en från och tvärtom på eftermiddagen. Som mest brukar det sitta tre personer i den. I alla fall då den passerar oss. Huruvida dom skriker isina mobiler vet jag inte men dom ser ut att sitta tyst och stilla, långt från varandra.