Erik - den optimala barnvakten.

Jag var dryga 3 år och vi hade flyttat till Skyttegatan. En nybyggd HSB-2.a på knappa 50 kvm, "öppen planlösning", balkong och ett kök med ett riktigt kylskåp med ett pyttelitet frysfack. Fan vilken lyx. Bakom huset låg skogen, ändlös och farlig. det tog år innan en annan feg och överbeskyddad stackare vågade sig ut på några djupare upptäcktsfärder bland lingontuvorna. Morsan var fortfarande hemma för att laga mat, tvätta, städa och konservera grönsaker av alla slag som sedan farsan fick bära ner i källaren där de skulle staplas för att invänta eventuellt krig eller missväxt.

I samma kvarter bodde Erik och Märta, Märta var storasyrra till morsan. Ja hon hade fem storasyrror till så det var ingen brist på släktingar precis. Men mest var det Erik och Märta, de bodde ju så nära och sen hade dom både radiogrammofon och en Ford Anglia. Farsan kallade den ett korvstånd men det var nog mest att han var avundsjuk. Erik var en glad skit, han var en riktig dräpare på historier, ibland kanske inte helt rumsrena men det förstod jag ju inte då. Dock var han så pass rumsren så det passade att utnyttja honom som barnvakt när systrarna skulle ner till Konsumvaruhuset för att shoppa och dricka kaffe.

Och nu var det dags, det var väl nått extrapris på nått riktigt stickigt garn som det skulle bli nya strumpor till junior av som hägrade eller så var det bara att fly undan förortstristessen några timmar. Det var förmaningstal till både mig och Erik, jag skulle sköta mig som det hette på den tiden och Erik fick på inga villkor somna. Så fort dörren hade stängts så sneglade Erik på kökssoffan och Vlt men för att försöka få den lille parveln att inte börja tjuta på en gång klappade han mig på huvve och sa:
"-Nu ska vi fiska, Göran".
In i badrummet, fyllde upp det fina badkaret tillhälften med vatten, knöt fast ett snöre på skaftet på mattpiskaren och i andra ändan av snöret knöts det fast en klädnypa. Jag som hade hoppas på en tur till den grumliga Svartån blev väl lite besviken och påpekade att det inte fanns någon fisk. Erik suckade, gick till köket och hämtade några gravt avlidna strömmingar som nog var menade för stekpannan senare under dagen. Dessa fick ett sista dopp i badkaret och Erik med Vlt under armen lät meddela:
"-Nu finns det fisk, pojk. Nu är det bara att meta."
Strax efteråt hörde jag de första snarkningarna från kökssoffan.

Jag vet inte hur länge jag metade men vad jag minns så hade jag större tålamod då än vad är fallet nu. Det nappade förmodligen inte så bra så jag  "lånade" en av Eriks pipor och gick runt och låtsaspuffade ett tag. Skruvade lite på knapparna på radiogrammofonen, det "gröna ögat" som bytte skepnad när man skruvade på den stora knappen facinerade och snarkningarna från  köket eskalerade. Jag hann "läsa" Vlt innan jag hörde nycklar i låset och systrarna hade shoppat färdigt. Eftersom jag inte visste om jag hade gjort något fel så smet jag in under köksbordet och gömde mig försäkerhetsskull. Erik snarkade fortfarande, något som systrarna noterade så fort de passerat tröskeln. Nu blev det ett herrans liv, Erik väcktes med vilt tvång och frågorna studsade mellan kakel och köksskåp.
"-Ligger du och sover?"
"-Och var är pojken?"
"-Skulle inte DU vara barnvakt?"
"-Och var är pojken?"
"-Varför är det strömming i badkaret?"
"-Och var är pojken?"
Ju mer rösterna höjdes, ju längre kröp jag in under köksbordet. Nu hade Erik kommit på fötter och vad jag förstod var det tveksamt att han skulle få nån stekt strömming till kvällen. Nu tilltog en större undersökning, dörren var ju låst så den lille hade omöjligen rymt ut den vägen. Hur var det med balkongen? Den lille hade väl inte klättrat över balkongräcket, ramlat och slagit ihjäl sig. Kul lek tyckte jag och lät de leta ett tag till. Tillsist blev jag dock kissnödig, kröp fram ur mitt gömställe och i famnen på en inte fullt hysterisk moder konstaterade jag:
"-Erik snarkar!!!"