Konsum i Sundbyberg lägger ner, en liten mörk och föga inspirerande butik går
"i graven". Det här som var Sumpans pärla för 35-40 år sen, när Domus-skylten lyste upp centrum och man kunde köpa både herrgårdsost över disk, elektriska brödrostar och kavajkostymer i nått skrynkelfritt plastmaterial.
Tyvärr har konkurrensen slagit ut den numera lilla vinda butiken. Det är sån förbannad nedförsbacke i butiken så vare sig man vill eller inte hamnar man nere vid mjölkkylen på nolltid, sen är det uppför mot kassan, man har fått slita med kundkorgar och Dra-maten och att det till sist gick åt helvitte förstår man. Man kan inte driva en butik på att bara sälja mjölk, resten av butiken var ju bara en hisnande resa utför och en plågsam resa uppför för att hitta och betala mjökpaketen och Bregotten.
Trots att jag borde så har jag på senare tid inte besökt berg-och-dabanan speciellt frekvent, det företag som jag ägnat mitt yrkesversamma liv åt är just det som blandannat driver konsumbutikerna. Men ibland får man faktiskt sätta den personliga ekonomin före ideologin. Och det är ju inte heller första gången man sågar i den gren man sitter på.
Men nu är det alltså dags att plocka ner skylten och precis innan det sker är det givetvis total utförsäljning som gäller. Av en ren tillfällighet gick jag förbi butiken igår och lappar på dörrar och fönster lät meddela att det var 30% på allt i butiken men att det from idag, onsdag alltså, skulle det vara 50%. Det var alltså dags för gubben att med klockan ställd på tidig väckning försöka ta tillbaka lite av den obetalade övertid man åsamkat företaget ifråga. Men tror ni att jag var först, icke, det var köer som till Springsteen-konserten på Stadion, även om det här inte var riktigt samma klientel.
Vid sådana här tillfällen visar människan upp sina riktiga dåliga sidor, när habegäret svämmar över och när man köper saker, inte för att man behöver utan bara för någon annan inte ska få glädjen att lägga rabarber på erbjudandet. Vid sådana här tillfällen står vi i rakt nedstående led från hyenorna och det gäller inte bara sättet, jag tyckte mej se en hel del som även hade andra likheter.
Att jag låter lite bitter kan bero på att jag bara fick med mig bakplåtspapper, passerade tomater, 2 burkar senap och kidneybönor. Men skådespelet var både imponerande och skrämmande.
Och kära Konsum i Sumpan,
R.I.P.
onsdag 27 juli 2011
måndag 25 juli 2011
Varför i helvitte........... Del 19
Man ska givetvis skilja på terror och terror men.....
Medan vi vanliga är helt förstummade av händelserna i Oslo och Utöya och försöker finna ro och tröst genom en tyst minut. Vad händer då? Telefonen ringer och en klämkäck röst meddelar att jag är speciellt utvald och att dom bara vill kolla min adress så dom kan skicka ett par gratis-kallingar till mig. Vänligt men bestämt förklarar jag för "rösten" att eftersom jag har släktingar i Södertälje så bär jag inga andra kallingar än Björn Borgs. Nu gällde inte erbjudandet inte det märket varför jag tackar nej och lägger på.
Jag har med åren utarbetat en hel del, i mitt tycke, fiffiga sätt att bli av med dessa ovälkomna samtal:
Om dom frågar om dom ringer olämpligt är det lättaste sättet givietvis ett rungande JAAA, sen är det bara att lägga på. Ett annat alternativ är att ha brandvarnaren till hands och framkalla "falskalarm" samtidigt som man hostande ber dom återkomma eftersom det brinner i lägenheten.
Om dom frågar om man har en minut över är det bara att tala om hur innåtihelvitte gammal man är och att varje minut är dyrbar. Här kan man även omedelbart börja räkna baklänges, 60, 59, 58, 57, 56 osv. Dom brukar lägga på mellan 45 och 40.
Om dom frågar om det är Göran är det bara att ljuga lite och säga att han är borta i 18 månader på ett ställe där fria kallingar och morgontidningar ingår. Ett annat förvirrande svar är att man ska kolla med skatteverket om det verkligen ÄR Göran då körkortet förkommit.
Om dom vill "ge" dig nånting så är det bara att svara att du har ALLT utom en Ferrari och den dag dom har för avsikt att skänka bort Ferrarin till kreti och pleti är dom välkommna att återkomma. Man kan också meddela att man är jurist och är tveksam till erbjudandet med hänsyn till lagen om mutor och bestickningar.
Om dom säger att dom inte vill sälja nått, utan bara... Avbryt och beklaga att dom inte ville sälja något då du just fått ett arv och har några tusingar att sätta sprätt på. Eller, "-Informera min unge man, det gör man när man blivit torr bakom öronen och har skaffat sig så mycket erfarenhet så man har något vettigt att informera om."
Man kan givetvis ha stor nytta av att lära sig nån harang på ett inte alltför vanligt språk, själv brukar jag använda lite estniska: "-Penleiba, Apopiima, Ajalehed ja Naistesukad" vilket lär betyda delikatesslimpa, filmjölk, tidningar och damstrumpor, vilket dock inte så många telefonsäljare förstår. I de ljusaste stunderna har jag även jojjkat och talat "tungomål" med försäljaren ifråga.
Varför i helvitte måste alla telefonförsäljare vara så possitiva och glättiga, skulle dom inte nån gång kunna säga som den försäljare som en gång i tidernas begynnelse kom upp till jobbet och hade ett möte med en av våra inköpschefer, han slängde upp portföljen på bordet, suckade djupt och sa:
"-Ja du Sven, du ska väl inte ha nått idag heller?"
Fan vet om man inte då skulle falla till föga och köpa några kallingar iallafall.
Medan vi vanliga är helt förstummade av händelserna i Oslo och Utöya och försöker finna ro och tröst genom en tyst minut. Vad händer då? Telefonen ringer och en klämkäck röst meddelar att jag är speciellt utvald och att dom bara vill kolla min adress så dom kan skicka ett par gratis-kallingar till mig. Vänligt men bestämt förklarar jag för "rösten" att eftersom jag har släktingar i Södertälje så bär jag inga andra kallingar än Björn Borgs. Nu gällde inte erbjudandet inte det märket varför jag tackar nej och lägger på.
Jag har med åren utarbetat en hel del, i mitt tycke, fiffiga sätt att bli av med dessa ovälkomna samtal:
Om dom frågar om dom ringer olämpligt är det lättaste sättet givietvis ett rungande JAAA, sen är det bara att lägga på. Ett annat alternativ är att ha brandvarnaren till hands och framkalla "falskalarm" samtidigt som man hostande ber dom återkomma eftersom det brinner i lägenheten.
Om dom frågar om man har en minut över är det bara att tala om hur innåtihelvitte gammal man är och att varje minut är dyrbar. Här kan man även omedelbart börja räkna baklänges, 60, 59, 58, 57, 56 osv. Dom brukar lägga på mellan 45 och 40.
Om dom frågar om det är Göran är det bara att ljuga lite och säga att han är borta i 18 månader på ett ställe där fria kallingar och morgontidningar ingår. Ett annat förvirrande svar är att man ska kolla med skatteverket om det verkligen ÄR Göran då körkortet förkommit.
Om dom vill "ge" dig nånting så är det bara att svara att du har ALLT utom en Ferrari och den dag dom har för avsikt att skänka bort Ferrarin till kreti och pleti är dom välkommna att återkomma. Man kan också meddela att man är jurist och är tveksam till erbjudandet med hänsyn till lagen om mutor och bestickningar.
Om dom säger att dom inte vill sälja nått, utan bara... Avbryt och beklaga att dom inte ville sälja något då du just fått ett arv och har några tusingar att sätta sprätt på. Eller, "-Informera min unge man, det gör man när man blivit torr bakom öronen och har skaffat sig så mycket erfarenhet så man har något vettigt att informera om."
Man kan givetvis ha stor nytta av att lära sig nån harang på ett inte alltför vanligt språk, själv brukar jag använda lite estniska: "-Penleiba, Apopiima, Ajalehed ja Naistesukad" vilket lär betyda delikatesslimpa, filmjölk, tidningar och damstrumpor, vilket dock inte så många telefonsäljare förstår. I de ljusaste stunderna har jag även jojjkat och talat "tungomål" med försäljaren ifråga.
Varför i helvitte måste alla telefonförsäljare vara så possitiva och glättiga, skulle dom inte nån gång kunna säga som den försäljare som en gång i tidernas begynnelse kom upp till jobbet och hade ett möte med en av våra inköpschefer, han slängde upp portföljen på bordet, suckade djupt och sa:
"-Ja du Sven, du ska väl inte ha nått idag heller?"
Fan vet om man inte då skulle falla till föga och köpa några kallingar iallafall.
lördag 23 juli 2011
Varför i helvitte........... Del 18
Jag är chockad och djupt berörd av det fasansfulla drama som hundratals norska ungdomar fick uppleva igåreftermiddag. Hela dagen har jag inte fått något gjort och tankarna har hela tiden funnits på Utöya.
Varför, varför i helvitte kan en normalt skolad ung man komma på det vansinniga att försöka sig på att utplåna ett helt politiskt parti bara för man inte tycker som dom och starta förintelsen på ett sommarläger för dess ungdomar ?
Varför, varför i helvitte fanns det ingen i mannens sociala närhet eller samhället i övrigt som kunde notera och varna för de sjuka idéer som grodde i hans merochmer abnorma hjärna ?
Varför, varför i helvitte har de spärrar jag hoppas vi alla föds med blivit färre och lättare och "kliva över" med åren ?
Hatet, den mest primitiva "känslan" vi har med oss i genbanken har också förändrats under åren.
När jag växte upp hatade man på sin höjd nån grönsak, i mitt fall var det gröna ärtor och så är det fortarande. Men det ju nånting mellan ärtan och mig, jag klarar mig utan den och ärtan står och faller inte med mig. Jag ger mig inte på de gröna ärtor som ligger i frysdisken, jag går bara förbi.
Men hatet idag har blivit en okontrollerad samhällsböld, man hatar oliktänkande, folk som inte ser ut som vi, som inte pratar som vi eller som inte håller på Djurgården.
Idag är det inte bara legitimt att ge sig på sina hatobjekt verbalt utan kan man dessutom hoppa på bröstet på dom och sparka dom i huvve så verkar det helt ok i en hel del kretsar.
Här hemma föddes väl politikerhatet på Palmes tid, det var väl hans eminenta intelligens som några på yttersta högerkanten inte tålde. Mig veterligen var det inga som hatade varesig Erlander eller Per-Albin. Alla kanske inte tyckte som dom men man hatade inte.
Jag är ju numera känd som en sur-gubbe, gnäller och har synpunkter på det mesta och flesta, men jag hatar inte.
Därför ska jag nu släcka ner, tv och dator, tända ett ljus och skänka en tanke till alla människor som har det svårt idag, föräldrar som mist sina barn, farmödrar, farfärder, mormödrar och morfäder som mist sina barnbarn, skolkompisar som mist sin bästis och älskande som mist sin käresta.
Varför, varför i helvitte kan en normalt skolad ung man komma på det vansinniga att försöka sig på att utplåna ett helt politiskt parti bara för man inte tycker som dom och starta förintelsen på ett sommarläger för dess ungdomar ?
Varför, varför i helvitte fanns det ingen i mannens sociala närhet eller samhället i övrigt som kunde notera och varna för de sjuka idéer som grodde i hans merochmer abnorma hjärna ?
Varför, varför i helvitte har de spärrar jag hoppas vi alla föds med blivit färre och lättare och "kliva över" med åren ?
Hatet, den mest primitiva "känslan" vi har med oss i genbanken har också förändrats under åren.
När jag växte upp hatade man på sin höjd nån grönsak, i mitt fall var det gröna ärtor och så är det fortarande. Men det ju nånting mellan ärtan och mig, jag klarar mig utan den och ärtan står och faller inte med mig. Jag ger mig inte på de gröna ärtor som ligger i frysdisken, jag går bara förbi.
Men hatet idag har blivit en okontrollerad samhällsböld, man hatar oliktänkande, folk som inte ser ut som vi, som inte pratar som vi eller som inte håller på Djurgården.
Idag är det inte bara legitimt att ge sig på sina hatobjekt verbalt utan kan man dessutom hoppa på bröstet på dom och sparka dom i huvve så verkar det helt ok i en hel del kretsar.
Här hemma föddes väl politikerhatet på Palmes tid, det var väl hans eminenta intelligens som några på yttersta högerkanten inte tålde. Mig veterligen var det inga som hatade varesig Erlander eller Per-Albin. Alla kanske inte tyckte som dom men man hatade inte.
Jag är ju numera känd som en sur-gubbe, gnäller och har synpunkter på det mesta och flesta, men jag hatar inte.
Därför ska jag nu släcka ner, tv och dator, tända ett ljus och skänka en tanke till alla människor som har det svårt idag, föräldrar som mist sina barn, farmödrar, farfärder, mormödrar och morfäder som mist sina barnbarn, skolkompisar som mist sin bästis och älskande som mist sin käresta.
tisdag 19 juli 2011
Varför i helvitte........... Del 17
Det har väl inte undgått nån vilket rabalder det blivit i Stora Brittanien pågrundav att man isortsett avlyssnat hela samväldet.
Vad är avlyssning förresten ???
Är jag en Murdoch ???
Och kommer jag att ställas inför skranket i KU bara för att jag åkte buss 2x30 minuter idag ???
Ni förstår nog vad jag pratar om, att det gäller det passiva lyssnandet på alla mobilsamtal man får i sig när man hamnar i nån form av påtvingad folksamling, bussen tex. Idag hade jag förmånen att få ta del av två intressanta konversationer som jag istort skulle kunna återge ordagrannt och med alla inblandades förnamn på plats. Hade jag frågat så hade jag nog även kunnat få efternamn och personnummer.
Det första samlaget, förlåt samtalet, var synnerligen intimt och uttömmande. Vad jag förstår var det två yngre kvinnor som jämförde sina eskapader under helgen (och kjolen). Helt oblygt användes det i en halvfull buss ord som jag inte hade en aning om att de fanns innan jag var klar med söndagsskolan. Det diskuterades olika ställningar och saker som gud förbjuder mig att nämna. Tyvärr fick jag inte gotta i mig allt då flicksnärtan hade omaket att gå av bussen en hållplats innan det var dags för mig att sträcka ut tentacklarna. Men jag förstår inte riktigt att man har lust att sitta på en buss och lämna ut de mest personliga detaljerna i ens
(under)liv. Men man har väl blivit gammal och förstår inte vad som ligger i tiden.
Det andra samtalet var också synnerligen intessant ur etik- och tystnadspliktssynpunkt. Vad jag förstår var medpassageraren i detta fall läkare. Huruvida han var legitimerad vill jag låta vara osagt då det för mig inte är speciellt lämpligt att sitta och diskutera krämpor och provsvar med en patient i mobiltelefon i en fortfarande halvfull buss. Hade jag spetsat öronen lite extra så hade jag nog kunnat få fram ett personnummer men jag la inte ner så där mycket på att "avlyssna" det här samtalet när jag efter ett tag förstod att det handlade om fotsvamp. Men själva sättet alltså, man får inte bli förvånad om man får höra sitt eget namn och sjukjournal i någon okrypterad form när man i framtiden åker buss, tåg eller tunnelbana.
Varför i helvitte har vi saktmodiga och tystlåtna svenskar plötsligt blivit så talföra, vi som tidigare gömde oss bakom morgontidningar och uppfattade någon som sa hej på morgonbussen som gravt onykter. Och vill man nu sprida sitt evangelium till kreti och pleti kan man väl be att få låna den mikrofon som fortfarande hänger i taket framme hos busschaffisen, genomslaget torde bli bättre.
I övrigt kan det tilläggas att läkare är precis som vi vanliga dödliga, hör dom lite svagt vad som sägs i telefonen så tror dom att det hjälper om man skriker själv.
Vad är avlyssning förresten ???
Är jag en Murdoch ???
Och kommer jag att ställas inför skranket i KU bara för att jag åkte buss 2x30 minuter idag ???
Ni förstår nog vad jag pratar om, att det gäller det passiva lyssnandet på alla mobilsamtal man får i sig när man hamnar i nån form av påtvingad folksamling, bussen tex. Idag hade jag förmånen att få ta del av två intressanta konversationer som jag istort skulle kunna återge ordagrannt och med alla inblandades förnamn på plats. Hade jag frågat så hade jag nog även kunnat få efternamn och personnummer.
Det första samlaget, förlåt samtalet, var synnerligen intimt och uttömmande. Vad jag förstår var det två yngre kvinnor som jämförde sina eskapader under helgen (och kjolen). Helt oblygt användes det i en halvfull buss ord som jag inte hade en aning om att de fanns innan jag var klar med söndagsskolan. Det diskuterades olika ställningar och saker som gud förbjuder mig att nämna. Tyvärr fick jag inte gotta i mig allt då flicksnärtan hade omaket att gå av bussen en hållplats innan det var dags för mig att sträcka ut tentacklarna. Men jag förstår inte riktigt att man har lust att sitta på en buss och lämna ut de mest personliga detaljerna i ens
(under)liv. Men man har väl blivit gammal och förstår inte vad som ligger i tiden.
Det andra samtalet var också synnerligen intessant ur etik- och tystnadspliktssynpunkt. Vad jag förstår var medpassageraren i detta fall läkare. Huruvida han var legitimerad vill jag låta vara osagt då det för mig inte är speciellt lämpligt att sitta och diskutera krämpor och provsvar med en patient i mobiltelefon i en fortfarande halvfull buss. Hade jag spetsat öronen lite extra så hade jag nog kunnat få fram ett personnummer men jag la inte ner så där mycket på att "avlyssna" det här samtalet när jag efter ett tag förstod att det handlade om fotsvamp. Men själva sättet alltså, man får inte bli förvånad om man får höra sitt eget namn och sjukjournal i någon okrypterad form när man i framtiden åker buss, tåg eller tunnelbana.
Varför i helvitte har vi saktmodiga och tystlåtna svenskar plötsligt blivit så talföra, vi som tidigare gömde oss bakom morgontidningar och uppfattade någon som sa hej på morgonbussen som gravt onykter. Och vill man nu sprida sitt evangelium till kreti och pleti kan man väl be att få låna den mikrofon som fortfarande hänger i taket framme hos busschaffisen, genomslaget torde bli bättre.
I övrigt kan det tilläggas att läkare är precis som vi vanliga dödliga, hör dom lite svagt vad som sägs i telefonen så tror dom att det hjälper om man skriker själv.
fredag 15 juli 2011
Varför i helvitte........... Del 16
Jorå, det är precis som "Stjärnkraft" så riktigt noterade, DET VAR BÄTTRE FÖRR!!!
Under den senare tiden har jag fått hur många exempel som helst, här kommer några som gjort att dosen av blodtryckssänkande piller tillfälligt har fått fördubblats.
1./ Macken
Jag skulle bara lämna tillbaka en hyrbil och hade tankat upp den för några hundra. Ett litet problem kan det tyckas, ta betalt för soppan och riva ut hyrpappret ur pärmen. Men inte, den som hade kunskapen på macken hur man rev ut papper ur pärmar hade rast och jag ombads vänta "en liten stund". Medan jag väntade så serverades det minst ett tiotal korvar av olika storlekar och smak samt lika många muggar av olika kaffekombinationer. Under min väntan fördrev jag tiden med att okulärt göra en liten sortimentsgenomgång, vad är det för prylar som man kan köpa på en mack. På rent pin-kiv beslöt jag mig fråga om de hade tändstift, fick en halvöppen mun till svar, sen glimma det till i flickans ögon.
"-Du menar väl tändvätska? Den står precis innanför dörren."
Suck!!!
2./ Apoteket
Här skulle jag bara ha en riktig basprodukt, en saltlösning för att badda mina ständigt rinnande ögon med. Letade på hyllorna där de borde ha stått men hittade inget. Det här "Apoteket" ligger insprängd i en garderob i den närmast belägna stormarknaden och jag fick känslan av att personalen var lika ny som apotekskedjan var. Frågade en personal och hon tittade frågande på samma hylla som jag redan gjort. sen gick hon till en annan expedit med glasögon i senilsnöre vilket på något obegripligt sätt höjde status och kunskapsnivån. Mannen ifråga skakade på huvve men sa att man hade motsvarande preparat för näsan. Dock kunde han inte rekommendera detta utan var jag så sugen på denna "lösning" så fick det ske på egen risk. Ja, är man redan halvblind så kanske man ska gå på vad som helst.
Hjälp!!!
3./ Banken
Jag har min bank i närheten, trevlig personal som alltid är tillmötegående och det är väl inte att undra på när man ser vad räntemarginalerna och förlusterna på mitt fondsparandet är. Jag är nog vad man inom bankkretsar kallar "en bra kund". Häromdagen skulle jag dock göra ett litet besök i banken, jag skulle sätta in lite pengar/kontanter på mitt konto. Sånt låter sig ju inte göras via nät-banken utan när det skett tidigare så var det bara att springa ner till bankkontoret med plånboken närmast hjärtat. Men nu var det inte lika enkelt. Vänligt men bestämt så fick jag mig förklarat att man SLUTAT MED KONTANTHANTERING. Jag såg nog ut som jag trodde de drev med mig, men kassören insisterade på att han inte kunde ta emot mina pengar, iallafall om jag ville ha dom på mitt konto. Antingen fick jag åka till Solna som fortfarande var så gammaldags så de hanterade kontanter eller också fick jag besöka en konkurrerande bank på byn och för en oskälig ersättning be dom att föra över stålarna till mitt konto.
Dubbesuck!!!
Det här var bara ett litet skrap på ytan och jag lovar att återkomma med fler "servicar" som blivit sämre eller helt försvunnit för oss medborgare. När jag började mitt liv inom handels- och tjänstesektorn fick jag läsa en bok av nån guru på ämnet, titeln var/är Kunden är kung. Kanske har monarkins ifrågasättande även gett ringar på vattnet inom svensk handel och tjänstesektor.
Under den senare tiden har jag fått hur många exempel som helst, här kommer några som gjort att dosen av blodtryckssänkande piller tillfälligt har fått fördubblats.
1./ Macken
Jag skulle bara lämna tillbaka en hyrbil och hade tankat upp den för några hundra. Ett litet problem kan det tyckas, ta betalt för soppan och riva ut hyrpappret ur pärmen. Men inte, den som hade kunskapen på macken hur man rev ut papper ur pärmar hade rast och jag ombads vänta "en liten stund". Medan jag väntade så serverades det minst ett tiotal korvar av olika storlekar och smak samt lika många muggar av olika kaffekombinationer. Under min väntan fördrev jag tiden med att okulärt göra en liten sortimentsgenomgång, vad är det för prylar som man kan köpa på en mack. På rent pin-kiv beslöt jag mig fråga om de hade tändstift, fick en halvöppen mun till svar, sen glimma det till i flickans ögon.
"-Du menar väl tändvätska? Den står precis innanför dörren."
Suck!!!
2./ Apoteket
Här skulle jag bara ha en riktig basprodukt, en saltlösning för att badda mina ständigt rinnande ögon med. Letade på hyllorna där de borde ha stått men hittade inget. Det här "Apoteket" ligger insprängd i en garderob i den närmast belägna stormarknaden och jag fick känslan av att personalen var lika ny som apotekskedjan var. Frågade en personal och hon tittade frågande på samma hylla som jag redan gjort. sen gick hon till en annan expedit med glasögon i senilsnöre vilket på något obegripligt sätt höjde status och kunskapsnivån. Mannen ifråga skakade på huvve men sa att man hade motsvarande preparat för näsan. Dock kunde han inte rekommendera detta utan var jag så sugen på denna "lösning" så fick det ske på egen risk. Ja, är man redan halvblind så kanske man ska gå på vad som helst.
Hjälp!!!
3./ Banken
Jag har min bank i närheten, trevlig personal som alltid är tillmötegående och det är väl inte att undra på när man ser vad räntemarginalerna och förlusterna på mitt fondsparandet är. Jag är nog vad man inom bankkretsar kallar "en bra kund". Häromdagen skulle jag dock göra ett litet besök i banken, jag skulle sätta in lite pengar/kontanter på mitt konto. Sånt låter sig ju inte göras via nät-banken utan när det skett tidigare så var det bara att springa ner till bankkontoret med plånboken närmast hjärtat. Men nu var det inte lika enkelt. Vänligt men bestämt så fick jag mig förklarat att man SLUTAT MED KONTANTHANTERING. Jag såg nog ut som jag trodde de drev med mig, men kassören insisterade på att han inte kunde ta emot mina pengar, iallafall om jag ville ha dom på mitt konto. Antingen fick jag åka till Solna som fortfarande var så gammaldags så de hanterade kontanter eller också fick jag besöka en konkurrerande bank på byn och för en oskälig ersättning be dom att föra över stålarna till mitt konto.
Dubbesuck!!!
Det här var bara ett litet skrap på ytan och jag lovar att återkomma med fler "servicar" som blivit sämre eller helt försvunnit för oss medborgare. När jag började mitt liv inom handels- och tjänstesektorn fick jag läsa en bok av nån guru på ämnet, titeln var/är Kunden är kung. Kanske har monarkins ifrågasättande även gett ringar på vattnet inom svensk handel och tjänstesektor.
onsdag 13 juli 2011
Erik - den optimala barnvakten.
Jag var dryga 3 år och vi hade flyttat till Skyttegatan. En nybyggd HSB-2.a på knappa 50 kvm, "öppen planlösning", balkong och ett kök med ett riktigt kylskåp med ett pyttelitet frysfack. Fan vilken lyx. Bakom huset låg skogen, ändlös och farlig. det tog år innan en annan feg och överbeskyddad stackare vågade sig ut på några djupare upptäcktsfärder bland lingontuvorna. Morsan var fortfarande hemma för att laga mat, tvätta, städa och konservera grönsaker av alla slag som sedan farsan fick bära ner i källaren där de skulle staplas för att invänta eventuellt krig eller missväxt.
I samma kvarter bodde Erik och Märta, Märta var storasyrra till morsan. Ja hon hade fem storasyrror till så det var ingen brist på släktingar precis. Men mest var det Erik och Märta, de bodde ju så nära och sen hade dom både radiogrammofon och en Ford Anglia. Farsan kallade den ett korvstånd men det var nog mest att han var avundsjuk. Erik var en glad skit, han var en riktig dräpare på historier, ibland kanske inte helt rumsrena men det förstod jag ju inte då. Dock var han så pass rumsren så det passade att utnyttja honom som barnvakt när systrarna skulle ner till Konsumvaruhuset för att shoppa och dricka kaffe.
Och nu var det dags, det var väl nått extrapris på nått riktigt stickigt garn som det skulle bli nya strumpor till junior av som hägrade eller så var det bara att fly undan förortstristessen några timmar. Det var förmaningstal till både mig och Erik, jag skulle sköta mig som det hette på den tiden och Erik fick på inga villkor somna. Så fort dörren hade stängts så sneglade Erik på kökssoffan och Vlt men för att försöka få den lille parveln att inte börja tjuta på en gång klappade han mig på huvve och sa:
"-Nu ska vi fiska, Göran".
In i badrummet, fyllde upp det fina badkaret tillhälften med vatten, knöt fast ett snöre på skaftet på mattpiskaren och i andra ändan av snöret knöts det fast en klädnypa. Jag som hade hoppas på en tur till den grumliga Svartån blev väl lite besviken och påpekade att det inte fanns någon fisk. Erik suckade, gick till köket och hämtade några gravt avlidna strömmingar som nog var menade för stekpannan senare under dagen. Dessa fick ett sista dopp i badkaret och Erik med Vlt under armen lät meddela:
"-Nu finns det fisk, pojk. Nu är det bara att meta."
Strax efteråt hörde jag de första snarkningarna från kökssoffan.
Jag vet inte hur länge jag metade men vad jag minns så hade jag större tålamod då än vad är fallet nu. Det nappade förmodligen inte så bra så jag "lånade" en av Eriks pipor och gick runt och låtsaspuffade ett tag. Skruvade lite på knapparna på radiogrammofonen, det "gröna ögat" som bytte skepnad när man skruvade på den stora knappen facinerade och snarkningarna från köket eskalerade. Jag hann "läsa" Vlt innan jag hörde nycklar i låset och systrarna hade shoppat färdigt. Eftersom jag inte visste om jag hade gjort något fel så smet jag in under köksbordet och gömde mig försäkerhetsskull. Erik snarkade fortfarande, något som systrarna noterade så fort de passerat tröskeln. Nu blev det ett herrans liv, Erik väcktes med vilt tvång och frågorna studsade mellan kakel och köksskåp.
"-Ligger du och sover?"
"-Och var är pojken?"
"-Skulle inte DU vara barnvakt?"
"-Och var är pojken?"
"-Varför är det strömming i badkaret?"
"-Och var är pojken?"
Ju mer rösterna höjdes, ju längre kröp jag in under köksbordet. Nu hade Erik kommit på fötter och vad jag förstod var det tveksamt att han skulle få nån stekt strömming till kvällen. Nu tilltog en större undersökning, dörren var ju låst så den lille hade omöjligen rymt ut den vägen. Hur var det med balkongen? Den lille hade väl inte klättrat över balkongräcket, ramlat och slagit ihjäl sig. Kul lek tyckte jag och lät de leta ett tag till. Tillsist blev jag dock kissnödig, kröp fram ur mitt gömställe och i famnen på en inte fullt hysterisk moder konstaterade jag:
"-Erik snarkar!!!"
I samma kvarter bodde Erik och Märta, Märta var storasyrra till morsan. Ja hon hade fem storasyrror till så det var ingen brist på släktingar precis. Men mest var det Erik och Märta, de bodde ju så nära och sen hade dom både radiogrammofon och en Ford Anglia. Farsan kallade den ett korvstånd men det var nog mest att han var avundsjuk. Erik var en glad skit, han var en riktig dräpare på historier, ibland kanske inte helt rumsrena men det förstod jag ju inte då. Dock var han så pass rumsren så det passade att utnyttja honom som barnvakt när systrarna skulle ner till Konsumvaruhuset för att shoppa och dricka kaffe.
Och nu var det dags, det var väl nått extrapris på nått riktigt stickigt garn som det skulle bli nya strumpor till junior av som hägrade eller så var det bara att fly undan förortstristessen några timmar. Det var förmaningstal till både mig och Erik, jag skulle sköta mig som det hette på den tiden och Erik fick på inga villkor somna. Så fort dörren hade stängts så sneglade Erik på kökssoffan och Vlt men för att försöka få den lille parveln att inte börja tjuta på en gång klappade han mig på huvve och sa:
"-Nu ska vi fiska, Göran".
In i badrummet, fyllde upp det fina badkaret tillhälften med vatten, knöt fast ett snöre på skaftet på mattpiskaren och i andra ändan av snöret knöts det fast en klädnypa. Jag som hade hoppas på en tur till den grumliga Svartån blev väl lite besviken och påpekade att det inte fanns någon fisk. Erik suckade, gick till köket och hämtade några gravt avlidna strömmingar som nog var menade för stekpannan senare under dagen. Dessa fick ett sista dopp i badkaret och Erik med Vlt under armen lät meddela:
"-Nu finns det fisk, pojk. Nu är det bara att meta."
Strax efteråt hörde jag de första snarkningarna från kökssoffan.
Jag vet inte hur länge jag metade men vad jag minns så hade jag större tålamod då än vad är fallet nu. Det nappade förmodligen inte så bra så jag "lånade" en av Eriks pipor och gick runt och låtsaspuffade ett tag. Skruvade lite på knapparna på radiogrammofonen, det "gröna ögat" som bytte skepnad när man skruvade på den stora knappen facinerade och snarkningarna från köket eskalerade. Jag hann "läsa" Vlt innan jag hörde nycklar i låset och systrarna hade shoppat färdigt. Eftersom jag inte visste om jag hade gjort något fel så smet jag in under köksbordet och gömde mig försäkerhetsskull. Erik snarkade fortfarande, något som systrarna noterade så fort de passerat tröskeln. Nu blev det ett herrans liv, Erik väcktes med vilt tvång och frågorna studsade mellan kakel och köksskåp.
"-Ligger du och sover?"
"-Och var är pojken?"
"-Skulle inte DU vara barnvakt?"
"-Och var är pojken?"
"-Varför är det strömming i badkaret?"
"-Och var är pojken?"
Ju mer rösterna höjdes, ju längre kröp jag in under köksbordet. Nu hade Erik kommit på fötter och vad jag förstod var det tveksamt att han skulle få nån stekt strömming till kvällen. Nu tilltog en större undersökning, dörren var ju låst så den lille hade omöjligen rymt ut den vägen. Hur var det med balkongen? Den lille hade väl inte klättrat över balkongräcket, ramlat och slagit ihjäl sig. Kul lek tyckte jag och lät de leta ett tag till. Tillsist blev jag dock kissnödig, kröp fram ur mitt gömställe och i famnen på en inte fullt hysterisk moder konstaterade jag:
"-Erik snarkar!!!"
tisdag 12 juli 2011
Varför i helvitte........... Del 15
Tillbaka framför datorn efter några veckors semester med midsommar, bröllop, östkustens dyraste öl i Kalmar och Power Meet i Västerås. Semester frågar väl då vän av ordning??? Som pensionär har man väl ingen semester, man är ju ledig hela tiden. Ingenting kan vara mer fel, man är aldrig ledig. Man är ständigt på "stand-by". Sover i små mikro-sömn-etapper om max 15 minuter, orolig att man ska missa nått eller inte vakna mer överhuvudettaget. Så nog fan behöver vi lite semester allt.
Och var har hänt i den stora och lilla världen då när man varit borta??? Borta från allt vad internet och det globala mediabrus man annars lever i hela tiden. Ja, som jag svarade Annacarin, den enda som tydligen saknat mig under min flykt från verkligheten, jag tillhör den gamla skolan som tycker att det är viktigare att ha med sig rena kalsonger och strumpor på semestern än att släpa runt på en dator eller sitta och försöka att pillra in något inlägg via telefonens mikroskopiska "tangentbord".
Men visst, jag har tittat på nyheterna ibland och på hotellet ingick det gratis tidning så helt borta är man väl inte. Almedlals-vecka med fortsatt skitkastning till höger och vänster, samma ord ur samma munnar i samma natursköna park, det var bara piké iställetför skjorta och slips och något färgglatt linne iställetför knutblus och helveckad terylenekjol. Med tanke på alla tv-repriser vi matas med under sommaren tror jag säkert att man kunde sänt fjolårets Almedalsspektakel i repris, vi var nog inte så många som märkt nån skillnad.
Och att det är tomt i plånböckerna i Grekland, Portugal, Italien och Obamastaterna gör att redaktörerna för ekonominyheterna ser ytterligare ett snäpp nere ut. De här länderna har väl haft semester, det är ju då det brukar bli ebb i kassan. Vad som tilltalar mig är deras lösning på problemet, det är nån annan som får hoppa in och öppna lädret. Jag skulle gärna köpa en fin bil men just nu har jag inte råd, såvida jag inte kan få grannarna att ställa upp och skjuta till det som behövs. Tror dock att de skulle betrakta mig med ännu mera avsky efter ett sånt förslag.
Sen är det ju allt de jävliga som numera händer varje dag som det verkar. Små barn som knivmördas, en gammal farbror som blir nermejad av fyra bilburna men måttligt nyktra ungdomar i en busskur, ytterligare ett bilfyllo som kör ihjäl en 2-åring och nu senast igårkväll, en påverkad jävel som helt oprovocerad sticker kniven i magen på en kille som håller på och spelar fotboll med sina kompisar. Vad fan är vi påväg??? Och nu hörde jag på nyheterna att den anhörig som sitter häktad för att knivmördat 7-åringen ska genomgå en LITEN SINNESUNDERSÖKNING, jojagtackar, dom kan ringa mig så kan jag tala om för dom att där är det fanimej inte många bestick i den lådan.
Och tillrågapåallt, de liberala debatterna, nu senast från nått inskränkt hörn av Almedalen där man sitter och torgför sina åsikter om att legalisera knark, allsköns dopningsmedel och fan och hans moster. Tillåt mig tvivla på att det är rätt väg att gå om vi vill ha ett samhälle där man kan få vara ute utan uppassning av Säpo eller något privat väktaralternativ och där polisen kan koncentrera sig på att lära sig att åka Segway och skjuta vildsinta katter i huvve.
Och var har hänt i den stora och lilla världen då när man varit borta??? Borta från allt vad internet och det globala mediabrus man annars lever i hela tiden. Ja, som jag svarade Annacarin, den enda som tydligen saknat mig under min flykt från verkligheten, jag tillhör den gamla skolan som tycker att det är viktigare att ha med sig rena kalsonger och strumpor på semestern än att släpa runt på en dator eller sitta och försöka att pillra in något inlägg via telefonens mikroskopiska "tangentbord".
Men visst, jag har tittat på nyheterna ibland och på hotellet ingick det gratis tidning så helt borta är man väl inte. Almedlals-vecka med fortsatt skitkastning till höger och vänster, samma ord ur samma munnar i samma natursköna park, det var bara piké iställetför skjorta och slips och något färgglatt linne iställetför knutblus och helveckad terylenekjol. Med tanke på alla tv-repriser vi matas med under sommaren tror jag säkert att man kunde sänt fjolårets Almedalsspektakel i repris, vi var nog inte så många som märkt nån skillnad.
Och att det är tomt i plånböckerna i Grekland, Portugal, Italien och Obamastaterna gör att redaktörerna för ekonominyheterna ser ytterligare ett snäpp nere ut. De här länderna har väl haft semester, det är ju då det brukar bli ebb i kassan. Vad som tilltalar mig är deras lösning på problemet, det är nån annan som får hoppa in och öppna lädret. Jag skulle gärna köpa en fin bil men just nu har jag inte råd, såvida jag inte kan få grannarna att ställa upp och skjuta till det som behövs. Tror dock att de skulle betrakta mig med ännu mera avsky efter ett sånt förslag.
Sen är det ju allt de jävliga som numera händer varje dag som det verkar. Små barn som knivmördas, en gammal farbror som blir nermejad av fyra bilburna men måttligt nyktra ungdomar i en busskur, ytterligare ett bilfyllo som kör ihjäl en 2-åring och nu senast igårkväll, en påverkad jävel som helt oprovocerad sticker kniven i magen på en kille som håller på och spelar fotboll med sina kompisar. Vad fan är vi påväg??? Och nu hörde jag på nyheterna att den anhörig som sitter häktad för att knivmördat 7-åringen ska genomgå en LITEN SINNESUNDERSÖKNING, jojagtackar, dom kan ringa mig så kan jag tala om för dom att där är det fanimej inte många bestick i den lådan.
Och tillrågapåallt, de liberala debatterna, nu senast från nått inskränkt hörn av Almedalen där man sitter och torgför sina åsikter om att legalisera knark, allsköns dopningsmedel och fan och hans moster. Tillåt mig tvivla på att det är rätt väg att gå om vi vill ha ett samhälle där man kan få vara ute utan uppassning av Säpo eller något privat väktaralternativ och där polisen kan koncentrera sig på att lära sig att åka Segway och skjuta vildsinta katter i huvve.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)