Man måste ha bilett..........
Hasse Alfredssons gamla farbror blir idag mer än nånsin aktuell.
En av mina eviga trätobröder, Statens Järnvägar, har tydligen lyckats igen.
En grötmyndig konduktör slängde av en 11-årig invandrarflicka på Centralstationen i Kumla igårkväll.
Flickan saknade biljett och såg betydligt äldre ut än vad hon utsa sig vara varför hon nog skulle klara av att gå brandvakt en ljummen sommarnatt i Kumla.
Men flickan hade biljett, den var ju bara med storasyrran på muggen och hade bara den grötmyndige haft lite is i magen och kanske kunnat tänkt sig att avhysa "fripassageraren" vid Laxå istället (vilket inom parentes skulle vara lika kul som Kumla, tro mig, jag har övernattat i Laxå) så hade nog det mesta löst sig på ett mycket trevligare sätt för alla parter.
Här måste jag iallafall ge SJ en liten ros, man hade tydligen EN toalett som fungerade på Göteborgståget och det tillhör tamejfan inte vanligheterna.
Jag vill inte hänga konduktören, det är redan så många som håller på och fixar strypsnaran men jag facineras av att man istortsett varje dag får det bekräftat hur många som har hamnat på fel plats här i livet.
Folk som inte har en aning om att VÅRD verkligen betyder vård, omsorg och empati, folk som inte förstår att SERVICE innefattar omtanke, medkänsla och att göra det där lilla extra i possitiv mening.
Trots alla CV:n, personliga brev, ändlösa anställningsintervjuer och fanochhansmoster så lyckas ett icke föraktligt antal vilseledda hamna och förbli på fel plats innan de eventuellt blir upptäckta av allmänhetens argusögon.
För det är ju jävligt sällan det är nått landsting som kickar en livsfarlig läkare eller nått sånt, och dra in legitimationen verkar vara merellermindre otänkbart.
Idag hade jag tänkt skriva om mitt förhållande till ordningsmakten men en liten rädd invandrarflicka tog över hela min värld och då får gärna hackandet på polismakten vänta.
onsdag 3 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
Varför i helvitte........... Del 21
Jag är ute, helt jävla ute!!!
Och varför???
Jag har inte EN enda tatuering!!!
Under sommaren har jag med skräckblandad förtjusning noterat att varochvarannan, kvinna som man, är merellermindre tatuerade.
Men inte jag, inte en minsta prick, jag har fräknar, leverfläckar och födelsemärken istället. Under min barndom var det bara sjömän och tjyvar som var tatuerade.
Men jag har provat, under 50-talet kunde man köpa tuggummin där det medföljde en liten lapp med ett anelintryck som om man spottade på armen ock tryckte fast pappret i loskan kunde få en att känna sig som en riktig sjörövare, men det gick ju bort när man blev tvingad att bada på fredagen.
Jag har faktiskt varit så nära att jag låst in mig på rummet och "steriliserat" en av morsans stoppnålar med ett brinnande stearinljus, locket på bläckhornet avskruvat och käkarna så hårt ihopknipta så det mesta av överbettet försvann. Men jag vågade inte, det var väl inte så mycket själva smärtan som gällde utan snarare en fasa ifall Monica skulle tycka att det var ett konstigt sätt "att fråga chans" på. Och tyckte hon det så var ju utbudet ytterst begränsat för resten av livet. Så det blev ingen tatuering och förresten ingen Monica heller.
Men idag är det helt andra "konstverk" som gäller, det är inte bara 3-prickar eller "Monica" som pryder de muskulösa och brunbrända kvinno- och manskroppar som man ser på stan utan man blottar sig med eldsprutande drakar, ihopslingrande ormar, prunkande blomsterarrangemang och fanochhansmoster.
Jag har väl i egentligen inga synpunkter på vad man gör med sin kropp
(eller har jag det?).
Vad jag däremot inte förstår är att man blandannat tatuerar armar och ben, för mig verkar det lämpligare att använda strumpor som numera finns i ett otal antal färger och mönster och kan vara nog så dekorativa och även kan ha en viss värmande och/eller stödjande effekt.
Och överkroppen då, när vi här i Norden har så många varma dagar så de kan räknas på händernas fingrar då det är lämpligt att använda annat än heltäckande flis-tröja.
Det är ju som att hänga upp Rörstrands Jultallrikar i förpackningen på väggen.
Jag ska dock erkänna att jag en gång låtit mig imponeras av en tatuering.
Under min ofrivilliga tjänstgöring i det svenska totalförsvaret kom jag i kontakt med en yngling som enligt hörsägen hade varit "på sjön". Han hade iallafall varit dyngrak i Nyhavn och hamnat hos nån lustig tatuerare som medan pojken sov ruset av sig på tatuerarens brits hade kreerat "Kong Frederik och Drottning Ingrid" med spadar på grabbens akterparti. Det hela var så fiffigt uträknat så när "Sailor" gick så såg det som om Frederik och Ingrid skottade in saker där det normalt kommer ut en del annat ifrån.
Vi fick betala en cigg för att se och ta del av konstverket irl och jag tror inte "Sailor" behövde köpa några egna cigaretter under hela tjänstgöringen.
Och varför???
Jag har inte EN enda tatuering!!!
Under sommaren har jag med skräckblandad förtjusning noterat att varochvarannan, kvinna som man, är merellermindre tatuerade.
Men inte jag, inte en minsta prick, jag har fräknar, leverfläckar och födelsemärken istället. Under min barndom var det bara sjömän och tjyvar som var tatuerade.
Men jag har provat, under 50-talet kunde man köpa tuggummin där det medföljde en liten lapp med ett anelintryck som om man spottade på armen ock tryckte fast pappret i loskan kunde få en att känna sig som en riktig sjörövare, men det gick ju bort när man blev tvingad att bada på fredagen.
Jag har faktiskt varit så nära att jag låst in mig på rummet och "steriliserat" en av morsans stoppnålar med ett brinnande stearinljus, locket på bläckhornet avskruvat och käkarna så hårt ihopknipta så det mesta av överbettet försvann. Men jag vågade inte, det var väl inte så mycket själva smärtan som gällde utan snarare en fasa ifall Monica skulle tycka att det var ett konstigt sätt "att fråga chans" på. Och tyckte hon det så var ju utbudet ytterst begränsat för resten av livet. Så det blev ingen tatuering och förresten ingen Monica heller.
Men idag är det helt andra "konstverk" som gäller, det är inte bara 3-prickar eller "Monica" som pryder de muskulösa och brunbrända kvinno- och manskroppar som man ser på stan utan man blottar sig med eldsprutande drakar, ihopslingrande ormar, prunkande blomsterarrangemang och fanochhansmoster.
Jag har väl i egentligen inga synpunkter på vad man gör med sin kropp
(eller har jag det?).
Vad jag däremot inte förstår är att man blandannat tatuerar armar och ben, för mig verkar det lämpligare att använda strumpor som numera finns i ett otal antal färger och mönster och kan vara nog så dekorativa och även kan ha en viss värmande och/eller stödjande effekt.
Och överkroppen då, när vi här i Norden har så många varma dagar så de kan räknas på händernas fingrar då det är lämpligt att använda annat än heltäckande flis-tröja.
Det är ju som att hänga upp Rörstrands Jultallrikar i förpackningen på väggen.
Jag ska dock erkänna att jag en gång låtit mig imponeras av en tatuering.
Under min ofrivilliga tjänstgöring i det svenska totalförsvaret kom jag i kontakt med en yngling som enligt hörsägen hade varit "på sjön". Han hade iallafall varit dyngrak i Nyhavn och hamnat hos nån lustig tatuerare som medan pojken sov ruset av sig på tatuerarens brits hade kreerat "Kong Frederik och Drottning Ingrid" med spadar på grabbens akterparti. Det hela var så fiffigt uträknat så när "Sailor" gick så såg det som om Frederik och Ingrid skottade in saker där det normalt kommer ut en del annat ifrån.
Vi fick betala en cigg för att se och ta del av konstverket irl och jag tror inte "Sailor" behövde köpa några egna cigaretter under hela tjänstgöringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)