Jag har varit på konsert, min schyssta bror pallade inte två frostnätter på raken och förärade mig en plåt till Eric Claptons konsert i Globen. Vi var fem herrar i våra bästa år som började med en värmning på Blå Dörren. Värmning förresten, det var 27 grader i skuggan varför ölen mer svalkade på ett ytterst tillfredställande sätt. Det var Finn-Lind, Bosse-Flen, Domare Gustavsson, en kille jag sumpat namnet på och undertecknad. Förrutom ölen så tarvades det även en matbit, när Clapton kommer i stöten kan kvällen bli riktigt lång så här gällde det att fylla på med kolhydrater.
Jag beställde en "Älgbullar med gräddsås, potatismos, rårörda lingon och pressgurka", Domare Gustavsson hängde med på det valet. Bosse-Flen envisades att minimera beståndet av nordsjötorsk och NN tog en pytt. Finn-Lind envisades med att ta en riktig köttbitt då han påstod sig veta vad det var för innehåll i älgfärs och korv, dessutom meddelades det att älgen förmodligen sköts i höstas och var av naturen mer än nyttigt mörad såhärdags. Del blev pepparbiff för Finn-Lind när det inte fanns något dillkött på menyn.
Vad Clapton åt vet jag inte men han verkade inte hungrig iallafall, han gjorde väl ett hyfsat dagsverke men det var inte mycket till feeling och engagemang. Kommunikationen med publiken inskränkte sig till 18 st "Thank You", efter ett extranummer bockade han och gick "hem". En jävel på att "klia gura" är han men skapa kommunikation och elda massorna var inte hans starka sida. ikväll. Förövrigt tånkte jag på att han blivit merochmer lik Pugh Henry i Krigets vindar om det är nån mot förmodan som minns hur han såg ut.
Och så var det dags för det riktiga gnället för ikväll.
I dagens Aftonbladet (som jag gratisläste på T-banan in till Blå Dörren) hittade jag en helsida med en riktigt stor och viktig nyhet som berör hela svenska folket:
NICLAS FOT SPETSAD PÅ ARMERINGSJÄRN!!!!
Jovisst var det Niclas Wahlgren, danscharmören och "skådespelaren" som hade lyckats ramla och fått ett armeringsjärn genom foten. Ajajaj. Och det hade hänt på platsen där de håller på och bygger sin fantastiskt dyra villa. Ajajaj. Och fru Bagge Wahlgren hade med ilfart fått tagit sig från en inspelning på TV4 för att finnas vid sin kärestas sida. "-Han var yr och fullporppad med morfin!", lät fru Bagge Wahlgren oss läsare veta. (Han är väl inte den första kändis som har varit det. Blogg.anm.). I nättidningen kan man även få se en bild på själva såret, "Varning för starka bilder", har amulanspersonal och akutsjuksköterskor börjat fotografera skador eller fanns det en pressfotograf så lämpligt i närheten. För det är väl inte troligt att "offret" själv haft den sinnesnärvaron att fotograferat skadan och "gett" bilden till AB?
När jag som femåring fick min första slidkniv av morbror Erik och satte den i benet så det fick sys flera stygn blev det ingen större uppståndelse i varesig rikspress eller lokalblaskan. Det var bara morsan och moster Märta som förde ett jävla liv.
Varför i helvitte är det sån skillnad på om en "kändis" ramlar på ett armeringsjärn eller det är en inhyrd byggarbetare från Polen som gör det. I samma tidning kunde man se en annons från Byggarbetarförbundet som talade om att det DÖR en byggarbetare i månaden. Jag tror att byggarbetarförbundet fick BETALA för den annonsen
torsdag 9 juni 2011
onsdag 1 juni 2011
Varför i helvitte............ Del 9
Idag har jag faktiskt inte så mycket att klaga över, ögonen har fungerat hjälpligt och vädret har varit acceptabelt. Det enda lilla gruskornet i maskineriet var väl att jag missade nyöppningen av Webhallens nya butik i Solna Business Park, ett gammalt industriområde där man förr gjorde korv och krökte rör. Ja, jag var där i tid till öppningen men jag var inte ensam. Det visade sig att hundratals barn och ungdomar hade övernattat utanför den nya butiken för att få nått av de senaste tv-spelen för en sportstyver. Skolan då, funderar en vän av ordning. Det var bara att vända på klacken, ta fram kupongerna och "lura" Maxi på en tjuga.
Appropå skola så hörde jag på nyheterna att staden kunde torska på ett vite på 5 millar bara för att man underlåtit att hålla en skola inom lagens råmärken när det gäller antal toaletter och ventilation. För mig verkar det smartare att man skulle ha använt dessa stålar till att bygga en nya skola, men så enkelt är det väl inte. Jag minns inte om man gjorde några mätningar i Nyforsskolan under mitten av 50-talet, och gjorde man det så blev det nog inget vite, inte till gympasalen iallafall. Där luktade det tarzan hela tiden.
Under den här tiden fick jag också vara med på min första skolresa, vi sulle få åka buss till Tumbo. Där fanns det ett hiskeligt högt berg som vi skulle få bestiga och samtidigt få njuta av den vidunderliga utsikten. Enligt vanligtvis säkra källor skulle man kunna se två kyrkor samtidigt. Bussen kom och hämtade oss vid skolan, alla var upprymda, tänk att få åka på skolresa. Fröken Julia höll så många förmaningstal så hon blev hes. Busschaffisen var en gammal myndig man med skärmmössa som hotade med örfilar ifall vi spillde varm choklad i bussen. Det här skulle bli kul, Tumbo, det var ju nästan över två mil dit. Resan gick genom ett Sörmland i sommarskrud, mackorna var slut innan vi kom till stadsgränsen. Efter ett par kisspauser som organiserades av frk.Julia med behjälpligt bistånd av busschaffisen, här var det ingen risk att killar och tjejor kissade på samma sida av vägen, nej herrgud, vi var ju 8 år, så var vi framme.
Berget höjde sig mäktigt över landskapet, Tord trodde det kunde vara snö kvar på toppen och vi grabbar hoppades på att få rulla oss i det vita medan tjejorna mest verkade besvärade över att dom inte hade några vantar med sig. Bussens bromsar skrek och det gjorde fr.Julia också: "-Nu tar ni det försiktigt, pojkar!!!" Vad som gällde flickorna fick vi aldrig höra, då var redan 12 stycken bergsbestigare på väg upp till basläger 1. Sven-Olov som var en hejare på att springa tog täten och vi andra "sherpas" hängde på så gott vi kunde. Ryggsäckarna krängde på ryggarna och de tunna gympaskorna från Tretorn gjorde att man kände varje rot och sten, det var en upplevelse utöver det vanliga. Då, då plötsligt tvärstannar Sven-Olov, han vänder sig om likblek i ansiktet och vi som hade glömt syrgasen kvar vid bussen. "-DET FINNS HUGGORMAR HÄR!!!!" skriket ekar genom skogen, några sekunder står vi som förstelnade innan vi i samlad tropp vänder på klacken. vrålande att hela berget praktiskt taget är belamrat med huggormar, snokar och fan vet vad.
Frk.Julia blir lika blek i synen hon och beordrar oss att springa till bussen och ta skydd där. Efter en kortare genomgång med busschaffisen beslutar hon sen att det här var alltför farligt och att vi omedelbart ska ta oss tillbaka till skolan utan några som helst kisspauser.
Det tog över 50 år innan jag vågade mig till Tumbo igen, ja, jag har ju åkt igenom men aldrig stannat. Aldrig hittat till det höga berget där kanske snön ligger kvar långt in i maj och ormarna härjar fritt. Men sen, under en av mina Mälaren-Runt-resor gav jag mig fan på att leta rätt på alpen, efter idogt letande hittade jag en vändplats med en skylt: UTSIKTSPLATS. Det tog väl fem minuter att bestiga berget trots varma och tunga mc-kläder. Och, jo visst, man såg två kyrkor samtidigt men snön var borta, det var ju i början av augusti.
Men, vaför i helvitte skulle jag dit igen? Kunde jag inte fått leva med den tron att det fanns ett alldelesförbannat högt berg i Tumbo, där snön låg kvar nästan hela sommaren och alla stigar formligen kryllade av huggormar?
Appropå skola så hörde jag på nyheterna att staden kunde torska på ett vite på 5 millar bara för att man underlåtit att hålla en skola inom lagens råmärken när det gäller antal toaletter och ventilation. För mig verkar det smartare att man skulle ha använt dessa stålar till att bygga en nya skola, men så enkelt är det väl inte. Jag minns inte om man gjorde några mätningar i Nyforsskolan under mitten av 50-talet, och gjorde man det så blev det nog inget vite, inte till gympasalen iallafall. Där luktade det tarzan hela tiden.
Under den här tiden fick jag också vara med på min första skolresa, vi sulle få åka buss till Tumbo. Där fanns det ett hiskeligt högt berg som vi skulle få bestiga och samtidigt få njuta av den vidunderliga utsikten. Enligt vanligtvis säkra källor skulle man kunna se två kyrkor samtidigt. Bussen kom och hämtade oss vid skolan, alla var upprymda, tänk att få åka på skolresa. Fröken Julia höll så många förmaningstal så hon blev hes. Busschaffisen var en gammal myndig man med skärmmössa som hotade med örfilar ifall vi spillde varm choklad i bussen. Det här skulle bli kul, Tumbo, det var ju nästan över två mil dit. Resan gick genom ett Sörmland i sommarskrud, mackorna var slut innan vi kom till stadsgränsen. Efter ett par kisspauser som organiserades av frk.Julia med behjälpligt bistånd av busschaffisen, här var det ingen risk att killar och tjejor kissade på samma sida av vägen, nej herrgud, vi var ju 8 år, så var vi framme.
Berget höjde sig mäktigt över landskapet, Tord trodde det kunde vara snö kvar på toppen och vi grabbar hoppades på att få rulla oss i det vita medan tjejorna mest verkade besvärade över att dom inte hade några vantar med sig. Bussens bromsar skrek och det gjorde fr.Julia också: "-Nu tar ni det försiktigt, pojkar!!!" Vad som gällde flickorna fick vi aldrig höra, då var redan 12 stycken bergsbestigare på väg upp till basläger 1. Sven-Olov som var en hejare på att springa tog täten och vi andra "sherpas" hängde på så gott vi kunde. Ryggsäckarna krängde på ryggarna och de tunna gympaskorna från Tretorn gjorde att man kände varje rot och sten, det var en upplevelse utöver det vanliga. Då, då plötsligt tvärstannar Sven-Olov, han vänder sig om likblek i ansiktet och vi som hade glömt syrgasen kvar vid bussen. "-DET FINNS HUGGORMAR HÄR!!!!" skriket ekar genom skogen, några sekunder står vi som förstelnade innan vi i samlad tropp vänder på klacken. vrålande att hela berget praktiskt taget är belamrat med huggormar, snokar och fan vet vad.
Frk.Julia blir lika blek i synen hon och beordrar oss att springa till bussen och ta skydd där. Efter en kortare genomgång med busschaffisen beslutar hon sen att det här var alltför farligt och att vi omedelbart ska ta oss tillbaka till skolan utan några som helst kisspauser.
Det tog över 50 år innan jag vågade mig till Tumbo igen, ja, jag har ju åkt igenom men aldrig stannat. Aldrig hittat till det höga berget där kanske snön ligger kvar långt in i maj och ormarna härjar fritt. Men sen, under en av mina Mälaren-Runt-resor gav jag mig fan på att leta rätt på alpen, efter idogt letande hittade jag en vändplats med en skylt: UTSIKTSPLATS. Det tog väl fem minuter att bestiga berget trots varma och tunga mc-kläder. Och, jo visst, man såg två kyrkor samtidigt men snön var borta, det var ju i början av augusti.
Men, vaför i helvitte skulle jag dit igen? Kunde jag inte fått leva med den tron att det fanns ett alldelesförbannat högt berg i Tumbo, där snön låg kvar nästan hela sommaren och alla stigar formligen kryllade av huggormar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)