Så är det dags igen, att återkomma till mitt hälsotillstånd som jag berört i tidigare avsnitt. Jobbigt att hålla på och läsa hur en relativt frisk gubbe i Sumpan gnäller? Då kan ni sluta här och ta fram korsordet istället.
Jag lider av våren, tål inte pollen och annat skit som förmörkar livet just nu. Det finns ju massor av sprejer och piller som fungerar utmärkt, säger då vän av ordning. Jo, visst är det så, men inte på MIG! I likhet med hostmedicinen så har jag nu gått igenom alla hyllorna på byns fem apotek och införskaffat mig ett sortiment som skulle få vilken "vanlig" allergiker som helst att himla med ögonen. Men inte mina ögon, de svider, rinner och kliar oavbrutet oavsett vilket medel som droppas, har man sen som jag, av landstinget förärats något så fint som mini-scleral-linser så blir utbudet av dundermedicin genast begränsat. Mini-scleral-linserna ser ut som små handblåsta fruktskålar från Kosta och det kan ni ju tänka hur kul det är att pillra dit och bära dessa varelser men det är ett offer man får ta för att någorlunda känna igen den närmaste vänkretsen när man är ute och promenerar.
Alltså, varje vår är det samma resa, röda och kliande ögon som ständigt rinner. Jag använder solglasögen för att undvika att skrämma skiten ur de små barnen från det närbelägna dagiset som jag möter ibland. Nej det är inte lätt. Och nu börjar solen skina också, en olycka kommer sällan ensam. Visst är det fint med ljuset men det finns ett aber även här, när jag föddes så var det praktiskt taget helt utan de pigment som gör att man blir brun, jag är så känslig så jag fick "rödskinn" så fort Pohlman ritade en sol på väderkartan. Det grämmer väl ännu mer när jag med åren förstått att min gode bror fick alla dessa pigment, han blir brun och fin medan jag pendlar mellan gris-skärt och signal-rött. Sånt är livet och medan huvuddelen av befolkningen klär av sig det ena plagget efter det andra vandrar jag runt i skuggornas dal iförd keps solglasögon och heltäckande klädsel. Jag har provat med luftiga sandaler men då fick jag skoskav.
Det där att inte bli brun är ett trauma jag ju burit med mig sen barnsben, i början var det ju inget problem, morsan rullade ju in mig i någon filt så fort man kom upp från badet. Men med åren blev man lite mer fåfäng och jag ska därför berätta en liten historia från min ungdom. Jag ville bli brun, lika brun som Elvis var på det där klassiska skivomslaget, men inte då, rödflammig och skinnet rämnande från kroppen. Men jag hade sett en sak som jag trodde skulle förändra mitt liv, i badrumsskåpet hade morsan en flaska med ett undermedel som hon kunde måla sig brun mitt i vintern med.
KASTANJEVATTEN var lösningen och nån vårdag när morsan inte var hemma när jag kom hem från plugget var det bara att börja måla fejan med ädelbetsen. Man duttade på försiktigt med en bomullstuss varför resultatet inte med bästa vilja kan bedömmas som jämt. Men va fan, jag var ju BRUN! På med nån polotröja för att inte skylta alltförmycke med skarven till det gris-skära. Jag tyckte jag var snygg så här var det bara ut och impa på något kjoltyg. Nu var dock skönheterna på Gredbergsgatan som bortblåsta den här eftermiddagen så jag såg ingen annan utväg än att killa in till tant Jansson, en äldre fröken som hade tobaksaffär ,bodde i vår trappuppgång och stod med ena benet i... Gumman tittade upp bakom glasögonen och sa: "-Men Göran, så brun du har blivit!" Jag kände kammen växa, jag hade lyckats och som ett svar på posten rammlade följande grodor okontrollerat ur käften: "JA, JAG HAR SÅ LÄTT FÖR ATT BLI BRUN", utan tanke på vad tant Jansson skulle säga när jag mötte hennei trappan när morsans kastanjevatten tagit slut och man återgått till sin traditionella hudfärg.
Varför i helvitte har man så svårt att accepetera livet som det är, acceptera att man aldrig kommer att se ut som Elvis gjorde under 50-talet, att acceptera gris-skärt som hudfärg och vara tacksam för att man fortfarande har så pass god syn så man kan leta rätt på varorna som är märkta,
KORT DATUM / HALVA PRISET
fredag 20 maj 2011
tisdag 10 maj 2011
Varför i helvitte............ Del 4
Jag har ingen bil och tidigt i våras gjorde jag mig av med min älskade "järnhäst". I likhet med de flesta nyblivna gubbar skaffade jag mig motorcykel när jag uppnått myndig ålder och det inte fanns något annat trevligt allternativ till "dödsdansen". Men nu är den såld, det står några burkar och hänger några vajrar i garaget och väntar på bättre tider. Men det är över, när ångesten var som värst hade jag planer på att skruva ihop en riktigt giftig HD-rullator, raka rör, mycke krom och banddriven så man skulle kunna ta sig fram i det oskottade Sumpan även vintertid. Som vanligt stannade projektet av på ritbordet, SÅ NU ÅKER JAG KOMMUNALT !!!
Sumpan är ju SL-s Hallsberg, här finns SJ-tåg, pendeltåg, tunnelbana, bussar och nu håller man även på att hacka sönder staden för att få plats med den alena saliggörande tvärbanan. Så nog finns det alternativ allt. Det är bara så att jag "hängs ut" varje gång jag passerar en biljettautomat eller kliver på en buss. DET PIPER TVÅ (2) GÅNGER! För vanliga arbetande Svensson räcker det med ett pip men för oss gamla , halta och lytta har biljett-vetenskapen fått för sig att ytterligare poängtera att vi är avvikande på något sätt. Man kunde lika gärna gett oss någon form av plastväst i någon unik fluoriserande färg för att visa att vi inte riktigt är som de andra. Surt, tycker en man i sina bästa år som aldrig gjort annat än att försöka hålla sig i mitten av folkhopen och aldrig höjt rösten mer än andra för att inte sticka ut.
Min saligt bortgångne far var en underbar människa, han var snäll och timid när han var hemma och jag var liten, det var lättare att få en 25-öring till glass eller Alfa-tabletter av honom än att vrida den ur hälleberget, morsan, för då skulle det alltid motpresteras av något slag. Som sagt, hemma var farsan som ett lamm men på jobbet var han Mr Hyde, ja han hade inte ihjäl folk men ibland skrämmde han skiten ur chefer och uppkomlingar. När han sen blev pensionär så blev det lite jobbigare för honom, att sätta sig på morsan och börja rya hemma var det inte fråga om, där hade ju regelverket bestämts redan på tidigt 40-tal varför han fick söka nya vägar för att få ut sina aggressioner. Han blev ELAKA FARBRORN i kvarteret, fan tog den som sparkade in någon boll på uteplatsen eller om någon liten söt flicka råkade skrika för högt. Då for fadern ur solstolen och skrek mycket högre.
Detta har jag numera ärvt, efter min yrkesverksamma "karriär" retar jag mig på det mesta. Varför måste ynglingar gå minst fyra i bredd när vi knappt har några trottoarer i byn? Är det bara för att vi åldringar ska behöva kliva upp i rabatterna för att "horderna" enkelt och utan hundskit på Converse-skorna enkelt ska kunna ta sig snabbt till närmsta Mc Donalds. Varför måste de envisas med att visa att de har senaste mobil-modellen för busschaffisen, SMS-biljett heter det visst. Och tid tar det, medan alla vi andra med traditionella färdbevis med "dubbel-pip" skruvar på oss medan vår dyrbara tid bara rinner iväg. Fan vad trött jag blir. Men tro nu inte bara att det är fel på ungdomen, de värsta är nog de i min egen ålder som inte fattat att vår tid på jorden är utmätt, som försinkar och hindrar oss vanliga och välplanerande människor att hinna med det vi vid morgonkaffet förutsatt oss att uträtta under dagen.
Varför i helvitte kan man inte ha sitt färdbevis framme när bussen kommer??? Häromdagen skulle jag ut på en av mina noga planlagda inköpsresor och vad händer. Jo, efter mina genanta 2-pip hittar jag en ledig sittplats långt bak i bussen. Tro inte ynglingarna som ockuperat "de gamlas" platser har för avsikt att överlämna dessa till bättre behövande. Vid nästa stopp stiger en kvinnlig 2-pipare på bussen, sikten är fri och hon har sett bussen så där 300-400 meter och har alltså haft gott om tid att leta rätt på sitt färdbevis. Men inte, först inne på bussen börjar genomgången av handväskan. Jag har med åren lärt mig att en liten handväska kan innehålla hur mycket som helst och den här är inte liten. "-Jag vet att den ska finnas här", genljuder genom den nu knäpptysta bussen. Letandet fortsätter och den tålmodige busschauffören trummar med fingrarna på ratten. Sekunder blir till minuter och i nån form av sinnesförvirring känner jag att jag snart är på väg fram till kärringen för att erbjuda henne ett av mina 2-pip, bara vi kommer iväg. Så, äntligen, långt ner i den alltför rymliga handväskan hittas det giltiga färdbeviset. "-Jag visste ju att det skulle finnas här", jublet i bussen vill aldrig ta slut, chauffören hänger på hornet i pur upprymdhet. Men, tre (3) minuter sena glider vi in på Solna Centrums bussterminal.
Sumpan är ju SL-s Hallsberg, här finns SJ-tåg, pendeltåg, tunnelbana, bussar och nu håller man även på att hacka sönder staden för att få plats med den alena saliggörande tvärbanan. Så nog finns det alternativ allt. Det är bara så att jag "hängs ut" varje gång jag passerar en biljettautomat eller kliver på en buss. DET PIPER TVÅ (2) GÅNGER! För vanliga arbetande Svensson räcker det med ett pip men för oss gamla , halta och lytta har biljett-vetenskapen fått för sig att ytterligare poängtera att vi är avvikande på något sätt. Man kunde lika gärna gett oss någon form av plastväst i någon unik fluoriserande färg för att visa att vi inte riktigt är som de andra. Surt, tycker en man i sina bästa år som aldrig gjort annat än att försöka hålla sig i mitten av folkhopen och aldrig höjt rösten mer än andra för att inte sticka ut.
Min saligt bortgångne far var en underbar människa, han var snäll och timid när han var hemma och jag var liten, det var lättare att få en 25-öring till glass eller Alfa-tabletter av honom än att vrida den ur hälleberget, morsan, för då skulle det alltid motpresteras av något slag. Som sagt, hemma var farsan som ett lamm men på jobbet var han Mr Hyde, ja han hade inte ihjäl folk men ibland skrämmde han skiten ur chefer och uppkomlingar. När han sen blev pensionär så blev det lite jobbigare för honom, att sätta sig på morsan och börja rya hemma var det inte fråga om, där hade ju regelverket bestämts redan på tidigt 40-tal varför han fick söka nya vägar för att få ut sina aggressioner. Han blev ELAKA FARBRORN i kvarteret, fan tog den som sparkade in någon boll på uteplatsen eller om någon liten söt flicka råkade skrika för högt. Då for fadern ur solstolen och skrek mycket högre.
Detta har jag numera ärvt, efter min yrkesverksamma "karriär" retar jag mig på det mesta. Varför måste ynglingar gå minst fyra i bredd när vi knappt har några trottoarer i byn? Är det bara för att vi åldringar ska behöva kliva upp i rabatterna för att "horderna" enkelt och utan hundskit på Converse-skorna enkelt ska kunna ta sig snabbt till närmsta Mc Donalds. Varför måste de envisas med att visa att de har senaste mobil-modellen för busschaffisen, SMS-biljett heter det visst. Och tid tar det, medan alla vi andra med traditionella färdbevis med "dubbel-pip" skruvar på oss medan vår dyrbara tid bara rinner iväg. Fan vad trött jag blir. Men tro nu inte bara att det är fel på ungdomen, de värsta är nog de i min egen ålder som inte fattat att vår tid på jorden är utmätt, som försinkar och hindrar oss vanliga och välplanerande människor att hinna med det vi vid morgonkaffet förutsatt oss att uträtta under dagen.
Varför i helvitte kan man inte ha sitt färdbevis framme när bussen kommer??? Häromdagen skulle jag ut på en av mina noga planlagda inköpsresor och vad händer. Jo, efter mina genanta 2-pip hittar jag en ledig sittplats långt bak i bussen. Tro inte ynglingarna som ockuperat "de gamlas" platser har för avsikt att överlämna dessa till bättre behövande. Vid nästa stopp stiger en kvinnlig 2-pipare på bussen, sikten är fri och hon har sett bussen så där 300-400 meter och har alltså haft gott om tid att leta rätt på sitt färdbevis. Men inte, först inne på bussen börjar genomgången av handväskan. Jag har med åren lärt mig att en liten handväska kan innehålla hur mycket som helst och den här är inte liten. "-Jag vet att den ska finnas här", genljuder genom den nu knäpptysta bussen. Letandet fortsätter och den tålmodige busschauffören trummar med fingrarna på ratten. Sekunder blir till minuter och i nån form av sinnesförvirring känner jag att jag snart är på väg fram till kärringen för att erbjuda henne ett av mina 2-pip, bara vi kommer iväg. Så, äntligen, långt ner i den alltför rymliga handväskan hittas det giltiga färdbeviset. "-Jag visste ju att det skulle finnas här", jublet i bussen vill aldrig ta slut, chauffören hänger på hornet i pur upprymdhet. Men, tre (3) minuter sena glider vi in på Solna Centrums bussterminal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)