Varför i helvitte........... Del 41

Jag åkte buss idag.

Skulle till den värna modern på "hemmet" och önska God Jul med ett fång tulpaner, en panna hemgjord glögg och en tillika burk senap. Jag var alltså ganska "fullastad" skulle man kunna säga.
Bussarna har börjat trafikera Landsvägen igen, det är bara så att SL i nån form av besparingsiver haft godheten att stryka MIN hållplats vilket innebär att jag har en halv fjärdingsväg åt vardera hållet för att komma på busskrället.

Där står jag alltså mellan två hållplatser och funderar åt vilket håll jag ska gå, hur jag än vänder på beslutet så blir jag mer övertygad om att jag iallafall kommer att missa bussen.
Jorå, mycket riktigt, jag går mot trafiken och möter alltså bussf-n så att jag huttrande i Stockholmsvintern får vänta 15 minuter på nästa "släde".

Låg stresströskel skulle nog många kalla det men jag hinner bli irriterad under denna kvart, när man sen kommer ombord så är alla sittplatser upptagna. Ja det verkar vara så nuförtiden att råkar du få tag på en sittplats så innebär det med automatik att sätet bredvid är till för den lyckliga sittandes väska, handskar och mössa. Det finns givetvis platser för äldre, halta och lytta men dessa ockuperas vanligtvis av skolungdomar som hitills inte kommit så långt i inlärandets svåra konst så dom förstår vad en bild på en gubbe med käpp betyder. I mitt tycke hade det varit lämpligare av skolan att lära dessa ynglingar detta innan man lärde dom att tugga tuggummi och oavbrutet prata i mobilen.

Jag får alltså hänga i en stropp och balansera med tulpaner och glögg medan chauffören envisas med att gasa och bromsa för att slå rekordet i Guiness rekordbok vilken busstur som lyckas med att framkalla flest whiplash-skador. Man blir skakad, inte rörd.
Vid en av de efterföljande hållplatserna vill än äldre kvinna komma på med sin rullator, chauffören drar sitt strå till stacken genom att låta bussen "niga" en decimeter. Det är för övrigt den enda form av nigning man får uppleva nuförtiden. Tanten kommer fortfarande inte på, ungdomarna noterar förstrött att tanten har problem men ingen gör en min av att försöka hjälpa den arma kvinnan. Det blir alltså jag som får ta tag i det hela. Lyfta in både kärring och rullator in i bussen, balanserande med glöggflaskan i näven och tulpanerna i käften och få ner tanten i sittande ställning innan bussen rivstartar igen.

Jag är inte halt, inte iögonfallande lytt och lämnar fortfarande käppen hemma varför jag fortsättningsvis nog får finna mig i att bli hängande i stropparna när bussen är halvfull men att de yngre medpassagerarna negligerar en kvinna i nöd oroar mig in i själen. Att det sen är bara bussarna som niger nuförtiden är väl bara ett tecken på hur man ser på oss äldre.
Skäms på oss som är ute bland övriga och ställer till det i ett samhälle där det är en skam att vara +60.