Varför i helvitte........... Del 36

Ja jag vet, ska man vara med i blogg-sfären så ska man med mekanisk precision redovisa nya händelser och tankar.
Men det gäller inte mig, JAG ÄR KONSTNÄR, vilket innebär att jag kräver mycket av vila och kontemplation för att åstadkomma något läsvärt eller göra nyttigt överhuvudettaget.
Jag kan INTE prestera på kommando varför några kvinnor som jag närt beslutat sig för att skaffa en hund istället.
Några gånger har jag "fyllt ut" gnällandet med lite historiska berättelser och jag känner att det kanske är dags för ytterligare en liten händelse ur minnenas skattkammare.

Jag har ingen bil numera, jag har ingen motorcykel längre, jag brukar låna en av tjejens cyklar, den med ett skevt bakhjul, vilket innebär att jag som regel får GÅ hem efter våra sporadiska cykelturer.
Det enda motordrivna jag äger idag är en elvisp (med bara en visp).
Hur har det kunnat bli så när man älskat bilar, motorcyklar, bandvagnar, flygplan, mopeder, utombordare, snöslungor och självgående gräsklippare så länge man minns?

Kan det vara så att det är AB Svensk Bilprovning som ligger bakom detta mitt personliga förfall?
Är de några av de människor som med små sylvassa hammare knackat rost på mina älsklingar så hyllorna med Plastic Padding på Biltema gapade tomma efter varje besök hos "rostdoktorn"?
I min ungdom stod man ut, det var bara fram med skiftnyckeln och fixa det som var fel, det var aldrig fråga om att be nån annan än grannen om hjälp, han fick titta till så att "liket" inte rasat ner över montören när man pallat upp farkosten med tomma målarburkar, mjölkpaket och en vinglig domkraft för att byta ljuddämpare. Men jag bytte upp mig, när man blev så gammal och stel så man inte kunde böja sig för att ta upp en 50-öring så blev det japanskt, dom bara rullade och gick och de få gånger nått obehagligt hände så var det iallafall inget man kunde fixa med skiftnyckel och ståltråd.

Jag hade beställt tid Bilprovningen, givetvis i allra sista stund för att undvika körförbud, jag fick böna och be och lägga till med de bästa smicker jag kunde förmå för att få en tid sista dagen. Att nån annan kund hade blivit förkyld eller brytit benet var alltid min lycka. Ja, lycka förresten, det var inte det det var fråga om när den röda och nytvättade skönheten meddels pling och siffror kallades fram till offeraltaret. Jag har nånstans hört att det är bra att skaffa en god relation med de som har makten varför jag klämkäckt ropade HEJ och slängde nycklarna till mannen med rutig skjorta som skulle slå ihjäl min bil. Han kunde givetvis inte ta "lyra" med nycklarna varför vi startade vår nyfunna relation på ett klart minus.

"-Trampa på bromsen!!" gnällde den rutiga skjortan fram.
Djup suck
"-Bromsljuset fungerar inte!!"
Nu kände jag mig orättvist behandlad och försökte förklara för den rutiga skjortan att istort sett hela bakdelen av bilen lyste när jag bromsade, det var bromsljus i spoiler, i bakruta och fan och hans moster. Det var ljus så ett luciatåg hade blivit avundsjukt.
"-ALLA LAMPOR SKA LYSA!!!!" gnällde rutiga skjortan.
Nya lampkontroller, det var ett litet jävla positionsljus som inte lyste upp tillvaron för den glade gamängen den här gången.
Jag försökte mig på att skoja till det med att jag ändå visste min position här i livet så den lampan var väl inte så nödvändig.
"-ALLA LAMPOR SKA LYSA!!!!!!!" och nu gick det inte att ta fel på vad som gällde och vem som bestämde inne i besiktningslokalen.
Efter genomgång av bilens alla lampor kom slutligen den rutiga skjortan fram till dimljusen, några små varelser längst ner/fram på bilen som förmodligen var ditsatta ifall man skulle besöka Lutzen, men dom lyste så fint så det var inget problem trodde den naive fordonsägaren.
"-DOM HÄR FÅR INTE LYSA!!!!!" sa rutiga skjortan.
"-ALLA LAMPOR SKA LYSA!!!!" skrek jag helt hysteriskt.
Jag blev ombedd av en kollega till rutiga skjortan att gå bort från det hela, ta en kopp kaffe och en pepparkaka ety det lackade mot jul och det sägs att man blir snäll av dylika bakverk. Jag tog kaffe och pepparkaka men jag blev inte snäll, jag var fortfarande försmådd.
När kaffet var slut och den rutiga skjortan illa hade försökt pressa Mitsubishin genom nålsögat var det dags för den stora uppgörelsen. Pappret låg framför mig och skjort-fan hånlog från andra sidan disken.
Han pekade på en punkt...........
"BIL-/RADIOANTENN - OLÄMPLIGT PLACERAD"
Nu orkade jag inte mer, jag tog pappret, skrynklade ihop det framför ögonen på skjortan och lät med hög och inte speciellt fast stämma meddela:
"-DEN HÄR ANTENNEN SATTES DIT AV EN PLIKTTROGEN JAPANSK BILBYGGARE FÖR CIRKA FYRA ÅR SEN. INGEN, JAG SÄGER I-N-G-E-N, HAR SEN DESS HAR HAFT NÅGRA SYNPUNKTER PÅ HUR HÅLET BORRADES OCH VAR ANTENNEN PLACERADES OCH ÄR DET NU SÅ ATT DU INTE FICK DET DU VILL HA I DIN TORFTIGA MATLÅDA IDAG SÅ TYCKER JAG DET ÄR SIMPELT ATT GE DIG PÅ DENNA LILLA JAPAN SOM INTE HAR MÖJLIGHET IDAG ATT FÖRSVARA OCH FÖRKLARA SIN PLACERING AV ANTENNEN."
Det hördes spridda applåder från andra kunder och även kollegor till rutiga skjortan när jag backade ut min röda, sköna "riskokare" ur besiktningslokalen.

Jag blir ytterst sällan upprörd över myndighetspersoner eller dylika som har tagit som sin livsuppgift att sätta sig på och förnedra oss vanliga hyggliga medborgare som inte vill annat än att få vara i fred och att alla lampor ska lysa.
Eller är det kanske precis tvärtemot, att jag hatar och häcklar alla orättvisa och orättvisor och att jag i ren protest kör runt med några trasiga lampor?
Om jag nu hade nån bil.