Varför i helvitte........... Del 41

Jag åkte buss idag.

Skulle till den värna modern på "hemmet" och önska God Jul med ett fång tulpaner, en panna hemgjord glögg och en tillika burk senap. Jag var alltså ganska "fullastad" skulle man kunna säga.
Bussarna har börjat trafikera Landsvägen igen, det är bara så att SL i nån form av besparingsiver haft godheten att stryka MIN hållplats vilket innebär att jag har en halv fjärdingsväg åt vardera hållet för att komma på busskrället.

Där står jag alltså mellan två hållplatser och funderar åt vilket håll jag ska gå, hur jag än vänder på beslutet så blir jag mer övertygad om att jag iallafall kommer att missa bussen.
Jorå, mycket riktigt, jag går mot trafiken och möter alltså bussf-n så att jag huttrande i Stockholmsvintern får vänta 15 minuter på nästa "släde".

Låg stresströskel skulle nog många kalla det men jag hinner bli irriterad under denna kvart, när man sen kommer ombord så är alla sittplatser upptagna. Ja det verkar vara så nuförtiden att råkar du få tag på en sittplats så innebär det med automatik att sätet bredvid är till för den lyckliga sittandes väska, handskar och mössa. Det finns givetvis platser för äldre, halta och lytta men dessa ockuperas vanligtvis av skolungdomar som hitills inte kommit så långt i inlärandets svåra konst så dom förstår vad en bild på en gubbe med käpp betyder. I mitt tycke hade det varit lämpligare av skolan att lära dessa ynglingar detta innan man lärde dom att tugga tuggummi och oavbrutet prata i mobilen.

Jag får alltså hänga i en stropp och balansera med tulpaner och glögg medan chauffören envisas med att gasa och bromsa för att slå rekordet i Guiness rekordbok vilken busstur som lyckas med att framkalla flest whiplash-skador. Man blir skakad, inte rörd.
Vid en av de efterföljande hållplatserna vill än äldre kvinna komma på med sin rullator, chauffören drar sitt strå till stacken genom att låta bussen "niga" en decimeter. Det är för övrigt den enda form av nigning man får uppleva nuförtiden. Tanten kommer fortfarande inte på, ungdomarna noterar förstrött att tanten har problem men ingen gör en min av att försöka hjälpa den arma kvinnan. Det blir alltså jag som får ta tag i det hela. Lyfta in både kärring och rullator in i bussen, balanserande med glöggflaskan i näven och tulpanerna i käften och få ner tanten i sittande ställning innan bussen rivstartar igen.

Jag är inte halt, inte iögonfallande lytt och lämnar fortfarande käppen hemma varför jag fortsättningsvis nog får finna mig i att bli hängande i stropparna när bussen är halvfull men att de yngre medpassagerarna negligerar en kvinna i nöd oroar mig in i själen. Att det sen är bara bussarna som niger nuförtiden är väl bara ett tecken på hur man ser på oss äldre.
Skäms på oss som är ute bland övriga och ställer till det i ett samhälle där det är en skam att vara +60.

Varför i helvitte........... Del 40

Var tog alla stjärngossar vägen ???

Jag växte upp i en värld av stjärngossar, de var ingen brist på den varan i Västerås under tidigt 50-tal.
Det fanns tillochmed ett gäng farbröder som gick från stadsdel till stadsdel och med myndiga och delvis klara stämmor förkunnade julens budskap. Det var fotsidda vita "särkar" och gummistövlar, en stjärna med en inmonterad ficklampa som lyste upp förortsmörkret och sen fanns det en gubbe med som såg ut att komma från en övernattning i nån kommunal sandlåda. Det var Judas med pungen, och hade man inte hunnit få på sig pyjamsen så kunde det tänka sig att man fick rusa ut och stoppa 50-öre i Judas pung. Men allt det där är ju bara historia och tiderna har förändrats.

Jag träffade en stor del av mina barnbarn i helgen, ja det var den traditionella julklappsöverlämningen som gällde. Vi käkade lussebullar, pepparkakor och drack julmust. Jag fick se en "film" från en förskola där det vimlade av lucior, tomtar, pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor.
MEN INTE EN STJÄRNGOSSE SÅ LÅNGT ÖGAT KUNDE NÅ.

När jag var barn så var det EN lucia som gällde, de flickor som inte var blonda, inte hade korkskruvslockar, hade glasögon och/eller tandställning fick hålla tillgodo med att vara tärnor. Vi pojkar fick vara stjärngossar och inget annat. Jo förresten, den minsta killen i klassen fick alltid vara tomte och gå sist i tåget och var man rktigt många i följet kunde man även sträcka sig till att ha TRE pepparkaksgubbar, men det fick aldrig vara fler än TRE. Hur konstigt skulle inte det se ut om det var 14 "gubbar" som stod och sjöng: "Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland........".

Dock visade det sig att ett av mina äldre barnbarn faktiskt hade varit stjärngosse och i samband med detta fått en tillrättavisning att han skulle bära ljus istället för den gyllene pappstjärnan som ingick i paketet. Hur i helvitte kan det få förekomma en sådan obildning i våra lärosäten att man vill påtvinga en stjärngosse att stå och hålla i ett löjligt litet ljus när det är stjärna som gäller för stjärngossar och inget annat. Vill man ändra på det får man väl döpa om pojkarna till ljus-grabbar, eller varför inte till "vekar".

Och förr hette det Lucia-tåg för att man gick i rad. Idag ska det vara så jämlikt som möjligt varför man helst ska komma in i bredd för att nån inte ska känna sig utanför eller komma sist. Detta har smittat av sig i dagens trottoar-kultur, såväl yngre vuxna som ungdomar envisas med att gå i bredd och det är en fortsättning på rangordningen i gruppen.
Fan tar den grupp som låter någon hamna ett halvt steg efter.
Eller det lucia-tåg där tomten kommer släntrande sist.