Måndagarna är min dag då hemmets skåp och hyllor ska fyllas på nytt. Man har lusläst alla reklamblad och med spikskorna på (grova promenadskor med broddar) klapprar man nerför trapporna för att inte missa något av veckans bästa utbud. Idag är det ett par nya byxor som hägrar, jag har kollat in modellen sedan veckor tillbaka och har bara väntat på att det ska komma en 25-procentare som gäller i rätt butik och de utvalda brallorna. Och i morse ramlade kupongen ner i brevinkastet tillsammans med en hel del andra fina erbjudanden.
Men nu är det först brallorna som gäller. Väl inne i butiken hittar jag de väl dolda byxorna, jag har givetvis försökt dölja dessa för andra lystna blickar och kunder genom att hänga de på "fel ställe" när jag tittade ut de första gången, man är väl inte dum. Att prova är det inte fråga om, måndagen är kort och det brinner ett otal antal andra kuponger i lädret som man absolut inte vill ska frysa innne. Att slänga kuponger är att göra en Schyman, elda upp stålar.
Måndagar i butiker brukar funka bra, inte så många andra och knuffas med och som regel inga kassaköer, men det finns ett litet aber, det är som regel bara EN kassa öppen. Precis detta gällde även denna måndag, en kassa och ett fåtal andra hugade kunder. Men se, medan jag fastnade med ryggan i nån klädställning lyckades en annan kund smita före. Och här gällde det inte bara ett par brallor till extrapris, det var en barnvagn full med kläder, var ungarna hade tagit vägen visste jag inte då, det återkommer jag till.
Ja, det var ju inte bara "nya" kläder i barnvagnen, först skulle det göras ett återköp på ett tidigare inköp, "-Det blev fel storlek!" löd förklaringen. Det blev alltså returkvitton som skulle signeras och butikens enda penna lyckades med konststycket att gömma sig jävligt väl under kassaapparaten. Redan här känner jag de första svettpårlorna i min höga panna, men det här är bara början. Efter att pennan har hittats och alla returkvitton klarats av är det dags för nästa överraskning, kunden öser upp en hel hög med "nya" kläder på disken och expediten börjar tålmodigt att larma av alla plagg.
Då hör man lite längre bort i butiken ett liv som kan jämföras med vad man i sin barndom upplevde på "kindergarten". När små barn försöker riva ögona ur varann sker det som regel inte ljudlöst. Kunden får nu lämna kassan för att medla mellan de små underbara barnen. Jag ser min chans att sticka fram mina byxor och kupong för att göra ett snabbt avslut, men se det går inte, "-Jag har redan börjat att slå in......", där står jag alltså med mina byxor som börjar kännas mer och mer omoderna ju mer tiden lider medan medlingen fortsätter i annan del av lokalen.
Till sist är alla larmknappar borttagna, kläderna omsorgsfullt ihopvikta och registrerade i kassaapparaten och kassörskan undrar högljutt om man kan tänka sig att få betalt av medlaren som kommer släpande på sina små älsklingar som fortfarande har de flesta ögon i behåll. "-844 kronor, tack" säger kassörskan och ler ansträngt. "-Ooooppps, blev det så mycket" säger kunden och himmlar med ögonen. Jag himmlar också med ögonen, men mycket försiktigare så inte linserna ska rammla ur. "-Då får vi nog ta bort lite" säger medlerskan utan ett spår av empati för kassörskan eller vi som står i kön. Sen fortsätter ett evigt plockande av och an med strumpor, hårklämmor, mössor och fan och hans moster innan man kommer ner till den femhundring som medlaren för en timme sen fick tillbaka av kassörskan.
Jag är genomsvett, ser hur jag missar havregrynen på Supermarket och Falu-ringen på Coop. Kastar fram mina byxor, stoppar kortet i apparaten, knappar med vant handlag in min personliga kod för att komma härifrån så fort som möjlgt. Då hör jag en ännu äldre kund bakom mig, "-Tänk att man inte kan ha kontanter utan att envisas med sådana där konstiga kort med sig när man handlar!"
Varför i helvitte kan inte alla småbarnsföräldrar och extrem-åldringar hålla sig undan när jag bara ska ha ett par nya byxor?
